Andligheten gör handpåläggning på den danska filmen än en gång. Annette K. Olesens intressanta långfilmsdebut utspelar sig i ett danskt fängelse på båda sidor av gallrena. Till kvinnoavdelningen anländer samma dag den tystlåtna Kate (Trine Dyrholm, från Festen), som förflyttats från ett annat fängelse på grund av bråk med andra interner, och den idealistiska och nybakta teologen Anna (Ann Eleonora Jørgensen, från Italienska för nybörjare), som ska vikariera för den insjukna fängelseprästen. Medan den ena ska predika den kristna tron och förmedla tröst åt de sargade själarna bakom lås och bom, så är det den andra som sägs kunna utföra mirakel.

Olesen pendlar ganska skickligt mellan de båda huvudkaraktärerna till en början. Anna presenteras rättframt som en alltigenom godhjärtad men något naiv person. Hon vill få kontakt med fångarna och lyckas ganska snabbt med unga Marion (Sonja Richter, från Älskar dig för evigt) – en före detta narkoman som plötsligt lyckats med att bli ren. Orsaken hävdas vara nykomlingen Kates handpåläggning. Anna fascineras av denna mystiska och omtalade intern, men har svårt att nå fram till henne. Kate vill helst inte prata med en präst och säger åt Anna att hon och hennes gravida mage kan gå någon annanstans.

Anna är gift med Frank (Lars Ranthe, från Se till vänster där går en svensk) och de båda har försökt skaffa barn sedan en längre tid tillbaks, men läkarna har sagt att det inte är möjligt. Men efter Kates vresiga profetia, så bestämmer sig Anna för att prova ännu ett graviditetstest och plötsligt har det skett ett mirakel. Graviditeten blir en nytändning för Annas och Franks förhållande, men när läkarna på BB meddelar att det kanske kan uppstå komplikationer för fostret så sätts Annas tro på prov. Samtidigt får Kate kontakt med den snälle vakten Henrik (Nikolaj Kopernikus, från Bänken) och lyckas kliva ur sitt tysta skal. Men hon ruvar fortfarande hårt på en hemlighet som hon inte vill att någon av medfångarna ska få nys om.

Förbrytelser är en välbearbetad historia om tro och tilliten till den. Jørgensens trotjänare är en något velig prästfigur (i stil med Jonas Karlsson i Miffo) som förvisso följer bibeln, men i avsaknad av större uppenbarelser inte finner sig helt till rätta med sina predikningar. Tvivlet blir ännu starkare när hon plötsligt inser att hon sätter sig på piedestal över de missbrukare hon ska vara så villig att förlåta. Kate är därav en värdig motpol. Hon har upplevt helvetet, men försöker varje dag att återfinna livsglädje och sägs även ha upplevt hjälp från ovan i det syftet. Till skillnad från Anna har hon ristat sin tro i sten som enda hopp för överlevnad.

Olesens film är således en temamässig triumf som rör sig lätt och ledigt i skildringen av nutida religionsutövning och även applicerar det i klassperspektiv. Problemet är dock att den själv anslutit sig till en något uttjatad trosbekännelse – nämligen Dogmabibeln. Jag har egentligen inte så mycket emot estetiken som därav följer, utan snarare att den är så kompromisslös. Det finns flera stunder i Förbrytelser som skulle må bra av något mer pampiga bildlösningar och att man fick vidga vyerna bortom det något trista fängelsekapellet där flera av nyckelscenerna utspelar sig. Formatet gör även att berättelsen får lida. Kates och Annas skilda intriger förgrenar sig åt varsina håll för att ganska förutsägbart slås samman mot slutet. Genom att Olesen följer dogmareglerna till punkt och pricka (trots att historien handlar om just att kompromissa med sina övertygelser), så förlorar helheten på ett dåligt tempo och lite för konventionella bildlösningar. Synd annars på en historia som inte riktigt lämnar ens tankebanor när man går ut ur cineastologikyrkan.