Xavier (Romain Duris) är på resande fot igen. Fem år har gått sedan han lämnade den multi-etniska euroröran i Den spanska lägenheten bakom sig och saker och ting har väl inte riktigt artat sig precis som han hoppats. Författarambitionerna har omstöpts i lättköpta såpaklichéer marknadsförda av ett halvdassigt tv-bolag. Med kärleken är det än värre. Romantik mäts i kvantitet, inte kvalitet. Men när han får i uppdrag att skriva en engelsk version av ett såpamanus tycks det ljusna en aning. Det bär av från Paris till London där han ska få språklig hjälp av Wendy (Kelly Reilly), den forna rumskamraten från Barcelona. Vips så var kärleken där och vände...bara för att komma tillbaka till slut i alla fall. Ja, ni förstår. Den spanska lägenheten ville någonstans vara en sorts Sista natten med gänget/American graffiti för euro-kidsens samtid, men blev väl inte mycket mer än en snygg reklambroschyr för Erasmus-programmet. Betyder det att Förälskad, förvirrad är jämförbar med Festen är över/More American graffiti? Både ja och nej: båda filmer återförenar ungdomar som sedan sist blivit några illusioner fattigare, och båda filmer experimenterar friskt med split screen-strukturer. Skillnaden är att Förälskad, förvirrad faktiskt är bättre än sin föregångare. Det här är en film som framförallt är rolig att titta på. Klapisch förvandlar bildfältet till nöjesfält. Han vrider upp fast motion-reglaget till max, han klonar Xavier visuellt, han låter trista barnkammare förvandlas till sagolika fantasilandskap, han fogar samman rummet till en intrikat mosaik, likt ett fotomontage av konstnären David Hockney. Men liknande upptåg präglade även Den spanska lägenheten. Så vad är nytt? Till skillnad från förra filmen får man här även utrymme för att intressera sig för karaktärerna och deras mellanhavanden. Tack och lov har Klapisch skippat de tidigare försöken att sätta fingret på den europeiska samtidspulsen. Där denna ambition ledde till nationalitetsstereotyper som var omöjliga att engagera sig i och som till råga på allt gick omkring och var så där outhärdligt "sköna" som ungdomar bara är hos medelålders filmskapare som är dumdristiga nog att lita på sin egen bild av sköna ungdomar, har denna film en mer avslappnad attityd till frågor om ungdom och europeisk identitet.

Xavier och vänner har nu växt till sig en aning och följaktligen fokuseras mer mänskliga problem än krystat ungdomliga. Först och främst handlar det nu om något så tidlöst som kärlek, och mer bestämt om konflikten mellan den ideala och den faktiska kärleken. Den ouppnåeliga modellen är sagornas kärlek, men Xavier är väl inte direkt någon prins, varför sökandet efter hans prinsessa är dömt att bereda honom trubbel. Det säger sig självt att detta kunde bli förutsägbart och klyschigt, lika klyschigt som de såpasekvenser Xavier föreställer sig under skrivandet. Räddningen är den energiska och livgivande avvägningen mellan formen och innehållet. Mosaiken som struktur står som den vägledande principen inom filmens samtliga plan: visuellt, narrativt och metaforiskt. Med flyhänt och smidigt handlag låter Klapisch kärleken växa fram mellan Wendy och Xavier genom att foga bit till bit, historia till historia. Allteftersom de söker inspiration till den kärlekshistoria de skriver tillsammans genom att berätta anekdoter om egna romantiska äventyr växer en förälskelse fram emellan dem. Metaforiskt sett representerar mosaiken läxan om att kärleken inte kommer färdigpaketerad, snyggt inslagen i drömskimmer, utan måste fogas samman bit för bit, likt det pussel som Wendy mycket riktigt lägger (med ett motiv som föreställer - vad annars - en prinsessa som viger sin riddare). Mitt i allt detta grävande i kärlekens vedermödor kan tonen bli lite abrupt rå ibland, som när Xavier (och regissörens kamera med honom) hyllar perfektionen hos den ideala kvinnans vaggande ändalykt bara för att i nästa stund avfärda henne som slampa, men jag antar att man ska uppfatta det som ett nedgörande av förföriskheten i idealbegreppet snarare än av den faktiska kvinnan.

Vi har redan sett minst två "hur gick det för dom?"-uppföljare den senaste tiden: Richard Linklaters Bara en dag och Ming-liang Tsais mer abstrakta och uppföljarbegreppstänjande The wayward cloud (som dock inte fått svensk premiär än). Linklaters fortsättning på Bara en natt var intressant såtillvida att tillräckligt lång tid hade gått mellan de två filmerna för att göra parets faktiska åldrande märkbart vilket gav verklig substans och patina åt en fiktiv klangbotten. Mellan Den spanska lägenheten och Förälskad, förvirrad saknas både detta fiktiva och verkliga avstånd. När gänget från den första filmen alltså återförenas efter fem fiktiva år, men endast tre verkliga, har karaktärerna förment utvecklats men skådisarna som bär upp dem har knappast fått tillräckligt mycket distans och nya erfarenheter för att finna nya djup och infallsvinklar på dem. Även om det är minimalt (och kanske till och med främst teoretiskt) så finns här med andra ord något av ett trovärdighetsproblem. Emedan det i filmen betonas att människor förändras så är inte mycket av denna förändring märkbar hos Xavier. Han får fortfarande samma barnsliga och obegripliga vredesutbrott. Och även om Xavier står i centrum av filmen lämnar han en märklig känsla av anonymitet efter sig. Det är inte primärt honom jag tänker på när jag erinrar mig filmen. Jag tror inte det har att göra med någon bristfällighet hos Romain Duris, han är tvärtom en skådis med potentiellt stora resurser. Det beror snarare på en regimässig oförmåga att just koncentrera dessa resurser i rätt ögonblick. Resultatet blir istället ett uttryck som ibland är emotionellt förvirrande och Xavier tycks ur takt; ömsom osympatisk, ömsom sympatisk, ibland gnällig och sur, i nästa stund charmigt inbjudande, både gammal och ung samtidigt, samt – mer subjektivt – ibland klassiskt snygg, ibland lillgammalt ful. På det hela taget medför detta att det aldrig riktigt griper tag ordentligt, men det är nästan hela tiden lite smågulligt. Men, detta är nog inte heller vår sista chans att stifta bekantskap med gänget, eller för skådisarna att växa i sina roller. För som Xavier påpekar mot slutet av sin berättelse: "Fan, jag blev inte klar. Det gör inget, jag avslutar den sen." Frågan är bara om nästa återseende blir lika kärt som detta.