Phoebe är en ung amerikanska med ett traumatiskt förflutet. Innan hon ens hunnit in i tonåren förlorade hon såväl sin far som sin avgudade storasyster Faith. Fadern dog i leukemi och systern begick självmord i Portugal. När nu modern efter nio år träffat en ny man och hon har svårt att försonas med detta beslutar hon sig för att resa i storasysterns fotspår och försöka ta reda på vad som egentligen hände henne. För att den alltid lika levnadsglada Faith verkligen skulle ha tagit sitt eget liv är något hon vägrar acceptera.

Den första anhalten är Amsterdam, men därifrån går färden snart vidare till Paris och Faiths f.d. pojkvän Wolf. I Paris tar Phoebe LSD och får veta en del oväntade saker om systerns förehavanden i Berlin. Så småningom fortsätter hon till Portugal, tillsammans med Wolf – eller Christopher som han egentligen heter. På vägen lär hon sig mer inte bara om sin syster utan också om sig själv.

I långa stycken är det en småtrevlig film, och jag kan inte förneka att Jordana Brewster i huvudrollen är en tjej jag finner attraktiv, men i slutänden känns filmen ändå överflödig. Varför ska man egentligen se denna istället för någon annan film? Jag vet inte. Särskilt som sista kvarten är klart svag. Och själv hade jag, om jag varit regissör, valt att återge Faiths historia enbart i ord, inte i filmiska återblickar. Jag tror det hade blivit starkare så.