Robert S. McNamara var USA:s försvarsminister under sju år, dessförinnan statistiker och överstelöjtnant i flygvapnet under 40-talet och kortvarig VD för Ford innan John F. Kennedy slog honom en signal. Han upplevde på högt uppsatta positioner andra världskriget, Vietnamkriget och framför allt det kalla kriget. Han satt i Vita husets sammanträdesrum under Kubakrisen och blev senare Lyndon B. Johnsons rådgivare när slaget mot kommunismen i Sydostasien gick åt fanders.

Errol Morris är en av världens ledande dokumentärfilmare och intervjuare. Sedan genombrottet med På en skör tråd (1988), vilken fick den oskyldigt dömde Randall Adams frikänd, har han gjort filmer om de mest udda personligheter – avrättningsingenjörer, lejontämjare, seriemördargroupies och fysikern Stephen Hawking. Hans känsla för att skapa intimitet med sitt intervjuobjekt har förstärkts genom hans egenkonstruerade uppfinning Interrotron (vars namn enligt fästmön Julia förenar de viktigaste faktorerna i Errols metod – intervjun och terrorn), som genom en avancerad spegelkonstruktion låter den intervjuade titta på såväl Errol som rakt in i kameran. Effekten blir i Fog of War att McNamara inte släpper varken Errol eller oss åskådare med blicken medan han besvarar frågorna. Om det är svar på Errols frågor eller en rak föreläsning kan dock sättas under lupp.

Bititeln till Fog of War anger att filmen kommer behandla McNamaras arv till den försvarspolitiska agendan. Att han har kunskaper som även dagens makthavare skulle kunna ta del av. Första lektionen är att ha empati för sina fiender – redan där känns McNamaras ord viktiga i dagens kriser. Dock måste påpekas att dessa lektioner inte är förberedda av den intervjuade själv, utan framavlade av Morris efter att intervjun färdigställts. Ibland rör det sig om McNamara-citat, men i övrigt blir det som en kapitelindelning – ett sätt att strukturera historielektionen. Att Morris gör på så sätt och inte reducerar sitt verk till att lista upp anekdoterna kronologiskt är en stor förtjänst för filmen. McNamara rör ofta sig bakåt, ber att hoppa tillbaka för att sätta saker i kontext och vet helt enkelt hur man berättar om historia; varje händelse har sin prolog såväl som epilog.

Morris låter heller inte McNamara bli den enda källan utan har även tillgång till diverse bandinspelningar inifrån Vita husets nervcentrum. I sina typiskt dunkla närbilder där tekniken i sig – rullbandsspelarna – nästan framstår som levande varelser, så får man höra rösterna av såväl JFK som LBJ i deras mest pressade situationer. Tillfällen då världen hängde på avgrundens rand, förklarar McNamara och visar med fingrarna på millimeters avstånd hur nära det var att fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Stillbildsfotografier av ovala rummet klipps in och ger stundtals känslan av förtvivlan hos dessa maktens män. Var ska man ge vika? Vilket beslut är det rätta i att avgöra om man ska starta ett krig?

Efter de inledande diskussionerna kring Kubakrisen, leder Morris in intervjun på McNamaras bakgrund och lyckas nysta upp etiska grubblerier kring vad som gör en hjälte i ett krig och vad som gör en förbrytare. Bomberna som föll över Tokyo och brände upp hundratusentals japaner, har sällan diskuterats i skuggan av atombomberna som senare föll. Men McNamara är tydligt märkt av att ha funderat på detta i många år. "Tokyo was a wooden city and we burned it", konstaterar han med viss ånger i den mörka rösten. Morris illustrerar bombningarna i Japan på ett fantasirikt sätt: de fallande missilerna från flygplanen byts ut mot statistiska formler (McNamara var den som skrev rapporten som senare fick general Curtis LeMay att rekommendera lågsniffande brandbombning) och senare visas de ödelagda städerna med namn och dödsantal och jämförs i samma skede med likvärdigt stora amerikanska städer. Något som handgripligen kan få den amerikanska publiken att komma till insikt om vidden av "den stora segern". McNamara nämner att LeMay efter krigets slut ansåg att det var tur att resultatet föll i deras favör, annars hade de stämplats som krigsförbrytare. Att det är segrarna som dikterar historien har sällan känts lika iögonenfallande.

Intervjun med McNamara är stundtals briljant genomförd. Morris synar hans citat och för fram en bild av en man som i den dåtida offentligheten var tvungen att hålla sig diplomatisk, men som nu kan tala öppet och därmed motsäger en hel del av de tidigare uttalandena. Den klassiska TV-intervjun när McNamara säger att de måste rädda sydvietnamesernas hjärtan och sinnen, integreras med flygfoton av exploderande djungel. Därefter förklaras det ständigt häpnadsväckande att det släpptes mer än dubbelt så många bomber över Vietnam än över Europa under hela andra världskriget. Att se på proportionerna bör vara en riktlinje i krig, uttrycker McNamara som ett ledsagande budord.

En av filmens största förtjänster är att den outtalat lyckas förena McNamaras utsagor om det hetsiga kalla kriget med en skildring av den teknologiska epidemin som fortfarande är ett virus inom stormaktspolitiken. Vem som leder den industriella kapplöpningen, blir nästan en större faktor i motiven bakom de vietnamesiska invasionerna snarare än att rädda människors själar. McNamara går dock aldrig in på ämnet. Det är enbart Morris, med hjälp av Philip Glass dunkande kompositioner, som lyckas genomskåda de politiska betänkligheterna och få in fabriksproduktionen som en komponent i dramat. Därav blir återblickarna på stridspitten LeMay (som ofta återkommer i McNamaras samtal), som i dimman av kapprustningen inte längre kunde se människor som annat än schackbönder, inte så värst otroliga. En av många personer som haft alltför betydande roll i vår världs utveckling och erinrande om karaktärer i flera av de skräckscenarior man sett i filmer som Dr. Strangelove eller Dead Zone, men som ibland även sitter vid makten i vår nutid.

Vad som dock hindrar att denna dokumentär kan ses som Morris hittills bästa, är det faktum att han inte helt och hållet lyckas bryta igenom McNamaras barriär. Han är 85 år gammal (vid filmens inspelning), fortfarande helt klar i skallen och väldigt öppen, men är samtidigt mån om att inte erkänna för mycket. Eller som han säger; hellre undvika de frågor som ställs och istället besvara de frågor man vill ska ställas. Tyvärr är det något som gör att McNamara lyckas stå pall mot Morris traditionella taktik – att få de intervjuades ord att till slut vända sig emot en. McNamara är tyvärr alldeles för smart för att falla i fällan och Morris för bra förlorare att skapa spekulativa montage som kunde smutsa ner McNamaras person. I åsynen av en av dokumentärfilmens mer mästerliga berättare, är det en förvisso futtig besvikelse att denna respektfullhet – i all sin heder – åsamkar Morris att resignera en aning för mycket. Speciellt när grävandet i Robert Strange (japp, han heter så) McNamara är ett måste för alla som undrar vilka medel som lett till att USA blivit en stormakt. Jag förtydligar dock –ett måste!