John Carpenter blev, efter succén med Alla helgons blodiga natt och Dimman, ombedd att regissera Philadelphia experiment, men tackade nej då han ansåg att manuset saknade en tredje akt (enligt allmän filmteori består all film av tre akter). Filmen blev ändå av 1984, med Carpenter som verkställande producent. På frågan om han hade nåt annat på gång, nämnde han liksom i förbigående ett manus han skrivit sju, åtta år tidigare och som låg och skräpade i en hörna. Detta var manuset till Flykten från New York - eller kärnan av det. Då humor aldrig har varit Carpenters starka sida, ombads hans polare och kurskamrat från filmskolan i Los Angeles,  Nick Castle, att spajsa upp manuset innan man var nöjd från producenthåll. 

Carpenter var inte oblyg. Han hade Clint Eastwood i åtanke när han skrev filmen om antihjälten Snake Plissken (döpt efter en verklig filur, en värsting som en av Carpenters polare var bekant med), men fick nöja sig med polaren Kurt Russell (men först efter att Tommy Lee Jones tackat nej - han dök senare i stället i Carpenterproducerade Black moon, 1986) som hade spelat Elvis Presley i Carpenters TV-film från 1979, Elvis the movie. Russell hade mest gjort familjefilm tidigare, och medverkade i en TV-serie redan som sexåring 1957 och som regisserades av bland andra Robert Altman. 1963 fick han, i sin långfilmsdebut Hjärta till salu, äran att sparka den riktige Elvis på benen. Men nu skulle Russell göra action, och mycket av Snake Plissken skapades på plats och av Russell själv. Självklart väser han fram sina repliker på ormars vis, och ingen saknade väl Clintans väsande.

Som alla science fiction-filmer handlar Flykten från New York egentligen om sin samtid, och New Yorks höga brottsstatistik vid den här tiden (filmen spelades in sommaren 1980) är något som Carpenter kommenterar genom att göra Manhattan till fängelse för hela USA:s värsta brottslingar, och det redan året 1997. Brottsligheten påstås ha stigit med 400%, och när man väl hamnat på Manhattan finns det ingen återvändo. Snake har inte hamnat där än, men är på god väg. Han får dock en andra chans då presidentens plan har störtat just på Manhattan, och kan du vara så snäll och hämta hem gubben lite fort så vore vi tacksamma, tackåhej. Nä, men han ges ett erbjudande han knappast kan tacka nej till; om han återvänder med presidenten inom 24 timmar får han friheten åter. Om inte...tja, då dör han av den kapsel som långsamt upplöses i hans vener. Den förre officeren med det hetsiga humöret är lite av en Carpenter i förklädnad, en man som hatar allt vad auktoriteter heter och som får lida för det.

Nere på Manhattan möts han av taxichaffisen Cabbie (en skön Ernest Borgnine) som gärna ger en hjälpande hand, liksom Maggie (Carpenters dåvarande hustru Adrienne Barbeau) och Brain (underbara Harry Dean Stanton). Mot sig har han de skumma, underjordiska figurerna Crazies, liksom The Duke (The king of cool, Isaac Hayes, alias kocken i TV-serien South Park, alias mannen som skrev musiken till Shaft som sedermera var signaturmelodi åt Sportspegeln i 20+ år...). Handlingen påminner en hel del om den i Mad Max (1979) och Road warrior (1981), och det kom en mängd kopior, främst från Italien, på samma tema, gärna med Bronx i stället för Manhattan som bas. Vi begåvades med titlar som Enzo G. Castellaris 1990: The Bronx warriors och Warriors of the wasteland (bägge 1982), respektive Escape from The Bronx (1983), Sergio Martinos 2019: After the fall of New York, George Eastmans 2020 Texas gladiators, Lucio Fulcis New gladiators och, i viss mån, Bruno Matteis Rats - nights of terror.

Själv var jag aldrig nån större fan av Flykten från New York, inte ens när jag såg den i Carpenters typiska Panavisonformat på vita duken för snart två dussin år sen. Jag hade svårt att förlika mig med miljöerna och att ta historien på allvar. Det mesta av filmen spelades in på plats i St. Louis, Missouri - the port of the west - i en stadsdel som nyligen hade haft storbrand. Man ska också komma ihåg att detta var före datoranimeringens tid, så det mesta är handgjorda modeller - och det syns! Det hela ger en känsla av billig scenografi à la gamla TV-serier, fast det i själva verket är dyrt att göra film på detta vis. Men musiken, som vanligt av Carpenter själv, i samrabete med Alan Howarth, är suverän och hypnotiskt rytmisk, lite som Barry De Vorzons musik till The Warriors - Krigarna (1979), och soundtracket står hemma i LP-hyllan bredvid samma personers musik till Alla helghons blodiga natt.

Bägge manusförfattarna - Carpenter och Castle - var med och skrev manus till Oscarsbelönade kortfilmen The resurrection of Broncho Billy, där Carpenter för övrigt både klippte filmen och gjorde musiken, medan Castle agerade fotograf. John Longenecker, som var en av fem manusförfattare, var också filmens producent och därmed pristagare, men lyssna gärna när han tackar Castle och - speciellt - "Johnny" Carpenter för priset här. Longenecker mer eller mindre försvann ur filmens värld och slog sig på sol- och vattenkraft i stället, bara för att återvända som fotograf härom året. Nick Castle, som spelade utomjordingen och dessutom var assisterande kameraman på Carpenters allra första långfilm, Dark Star (1974), har mest regisserat familjefilmer som videoklassikern The last starfighter, fina ungdomsdramat Erics hemlighet (i vilken Carpenter hade en liten roll i ett rockband - tillsammans med Castle och polaren/medarbetaren Tommy Lee Wallace) och filmen om busfröet Dennis. Ja, och så spelade han ju mördaren i Alla helgons blodiga natt...