Det kan vara svårt att förstå Dario Argentos rykte som mästerregissör i skräckgenren om man bara sett en och annan film av hans produktion från de senaste åren. Han har nämligen inte gjort något riktigt bra på 20 år, tyvärr, och jag har väl heller inga större förväntningar på hans nuvarande projekt, The card dealer. Hans förra film, Sleepless, med bland andra vår egen Max von Sydow, bådade ju gott innan man sett den, då gamla Goblin återuppstått och, som så många gånger förr, stod för soundtracket. Men det hjälpte föga, filmen var ännu en i raden av misslyckanden. 

Suspiria, däremot, är nåt helt annat. Suspiria hyrde jag på video för ett 20-tal år sen. Jag visste inte vem Dario Argento var, och hade bara sett en hårt klippt Deep red tidigare, mer var det inte. Jag blev helt tagen av dessa filmer, och ville ha mer, veta mer. Men det var svårt på den tiden, i videons barndom. Jag fick tag på Tenebrae och Phenomena också, men sen var det stopp. Tills att jag tio år senare började köpa filmer från England, tyvärr hårt klippta de också.

Suspiria, som hette nånting så otroligt dumt som Flykten från helvetet på bio och video i Sverige, är inget mindre än ett mästerverk, och ses av många, t.ex. John Carpenter, som en av de tio bästa skräckfilmerna någonsin. Historian är, som nästan alltid med Dario Argento, tämligen banal, manuset är rätt ologiskt och specialeffekterna taffliga, liksom flera av skådespelarna. Handling och logik har väl aldrig varit Argentos starka sida. Nej, styrkan ligger i regiarbetet, med innovativa bildlösningar, läckra in- och utzoomningar, snygga kameraåkningar och ett alldels eget sätt att bygga upp en stämning på. Och så har vi ju Goblin.

Även om Goblin av nån loser i denna film kallades The Goblins, är deras riktiga namn Goblin, och Goblin var väl bara ett av många italienska progrockband vid den här tiden, som Le Orme och PFM, men de hade ingen större framgång. Stilen var lite kluven, ibland gick de mer åt hårdrock till. Deras - och filmens - lycka blev när ett fan, Argento, bad dem göra musiken till Deep red, och senare Suspiria. Resultatet är klassikt. Detta är ingen filmmusik som man någonsin hade hört dessförinnan (och knappt därefter heller).

I Suspiria blandas smattrande pukor med förvrängda stönanden, ångestladdade skrik och vansinniga vrål som kom de från nån som vred sig i dödsångest. Och inte ligger denna musik och pyser i bakgrunden inte, tvärtom! Sällan har väl filmmusik tagit kommandot som i denna film. Volymen är uppskruvad till max, och det går bara inte att undkomma den, lika lite som flickorna i filmen undkommer mördaren. Det sägs dessutom att Argento inte spelade in filmen förrän han hört soundtracket, och att han skrämde slag på skådespelarna genom att spela musiken högt som fan under pågående filminspelning.

Redan i inledningen av filmen, när amerikanskan Suzy Banyon tar sig ut från flygplatsen till taxikön i det regniga Freiburg i Tyskland, känner man sig illa till mods. Vädret, taxichauffören…allt tycks vara ovänligt inställt till Suzy. Längs vägen anar vi hemska saker i mörkret, alltmedan Goblin skrämmer skiten ur oss med sin bombastiska musik. På balettskolan Suzy ska börja släpps hon inte ens in, och en av eleverna, Pat (svenska Eva Axén från flera av Torgny Wickmans porrfilmer), varnar henne för att alls försöka. Dan efter hittas Pat mördad, så Suzy känner sig knappast välkommen ens på skolan.

Mystiska saker inträffar. Hon blir sjuk, och personalen, med "de tre mödrarna" i spetsen, allt mer manipulativ. Vad är det de döljer? Vad är det för mystiska fotsteg man hör på nätterna? Hyr Suspiria och ta reda på sanningen bakom morden i och kring balettskolan i Freiburg, om du törs. Eller, om du har råd, köp trippelboxen, med en extra DVD med en dokumentär om filminspelningen, samt en CD med det kompletta soundtracket från Goblin. Suspiria är ett stycke filmhistoria.