Zhang Yimous karriär hamnade i hetgröten med hans senaste film Hero – regimpamflett eller ej (läs Johan Wennströms intressanta krönika på ämnet här), så var det ett genrebyte som omfamnades av en stor publik världen över. De sanslöst vackra stridsscenerna i utpräglade färgscenarion blev så lyckat lyriska att Yimou nu återvänder till samma succéartade koncept. Flying daggers utspelar sig i 850-talets Kina där den styrande Tangdynastin utmanas av rebellorganisationen De flygande dolkarnas hus om makten. Polisväsendet gör sitt bästa att försöka avslöja vem som tagit över ledarskapet efter att den tidigare ledaren stupat för kejsarens soldater.

Kollegorna Leo (Andy Lau) och Jin (Takeshi Kaneshiro) misstänker att den nya dansaren, blinda Mei (Zhang Ziyi), på stadens glädjehus kan vara dottern till ledaren och tar sig för att infiltrera bordellen. Leo utmanar henne att demonstrera sina danskunskaper, men efter en bländande uppvisning går hon till attack mot honom med hans eget svärd. Hon arresteras och hotas till tortyr om hon inte avslöjar vem den nya ledaren är och var denne befinner sig. Innan hotet verkställs, blir hon dock fritagen av en mystisk främling. Det visar sig vara Jin som under täckmantel av hennes blindhet vill få hjälp att ansluta sig till de flygande dolkarna.

Yimous film är en värdig uppföljare till Hero vad det gäller bild- och ljudskönheten. Den inledande ekodansen i glädjehuset och striden bland bambuträden är scener som i all sin intensiva prakt bokstavligen tar musten ur en. När Mei svingar sin ihåliga bambustav till attack slungas ljudet genom träet och träffar en någonstans i mellangärdet. Det är estetiskt fulländat och visuellt lika perfektionistiskt som i föregångaren. Så till den grad att den rent känslomässiga affekten går förlorad nånstans på vägen.

Intrigen i Flying daggers är under fasaden av svärdfäktning, dolkkastning och pilbågsskytte främst en kärlekshistoria när striden har lagt sig. Yimou ställer maktutkämparnas dogmatiska brandtal om frihet från förtryck mot individens fria vilja. Om det uppstår kärlek över gränserna, är det möjligt att då försvara sin politiska ideologi fast den tvingar en att ta kål på den man älskar? Yimous film tydliggör hans kritiska ställning mot ett sådant förtryck och upptakten till det slutliga kapitlet i sagan är såväl överraskande som stämningsfullt laddat. Men eftersom stridsscenerna redan bländat så intensivt, blir Yimou tvungen att låta sina karaktärer utagera sina kärleksförklaringar i våldsam excess. Alla dansanta tvekamper filmen igenom kräver ett avslut så dramatiskt att karaktärerna till slut faller in i en parodi på sig själva. Det är snyggt in i det sista när den konsekventa färgestetiken bryts upp i och med att himlen rämnar inför den frustande tragiken. Men allt tvinnas in i absurdum och lockar faktiskt mer till skratt än tårar.

En gång i tiden gjorde Yimou en film som hette Den röda lyktan som hade samma känsla för miljöer och koreografiskt utrymme mellan karaktärerna som demonstrerats i hans två senaste filmer. Fast där fanns också en tragisk nerv som blödde in i det sista. När Yimou försöker göra fyrverkeri av minsta tår i Flying daggers, verkar han ha glömt bort den poesi som han en gång besatt. Där det lilla blev det stora.