Jodie Foster spelar den nyblivna änkan Kyle Pratt. Bosatt i Berlin arbetar hon hos en stor flygplanstillverkare (typ Boeing) som ingenjör med att konstruera jetmotorer. I alla fall är det vad hon berättar för sin sexåriga dotter när hon frågar vad mamma gör. Historien tar sin början i ett snöigt Berlin någon vecka efter att Kyles make begått självmord. Kyle och hennes dotter gör sig redo för att resa hem till Amerika. På flygplatsen tappar Kyle för ett ögonblick bort sin dotter och vi kan av hennes reaktion att döma se att hon inte befinner sig i ett helt stabilt tillstånd. Väl på planet, 10 000 meter över havet, mellan Berlin och New York upptäcker Kyle efter att ha slumrat till någon timme att hennes dotter är borta. Hon letar allt mer febrilt och till slut närmar sig paniken när hon upptäcker att dottern inte går att hitta. Kyle söker hjälp hos passagerare och flygpersonal, men även om hon får hjälp blir deras misstro mot henne allt större i och med att ingen kan minnas att hon ens haft ett barn med sig.

Visst låter storyn bekant? En mamma tappar bort sitt barn och hon blir misstrodd av alla och tagen för en galning. Sci-fi-thrillern The forgotten gör sig påmind i mitt medvetande. Tankarna far också, kanske lite osökt, till Stephen Kings roman Langoljärerna (som blev filmatiserad 1995). Där får vi i inledningen följa en blind flicka som upptäcker att merparten av flygplanets passagerare är spårlöst försvunna. Det finns en naturlig spänning inbyggd i situationer där människor spårlöst försvinner från platser där de egentligen inte ska kunna försvinna. Ofta handlar det om övernaturligheter alternativt att det hela är en inbillning för huvudpersonen i filmen.

Flightplan är ingen film som förändrar liv eller skänker insikt i viktiga frågor. Det finns filmer som gör det och det finns filmer som försöker göra det men som misslyckas kapitalt. Intentionerna med Flightplan är att underhålla genom att skänka tittarna spänning och dramatik. Utifrån dessa premisser ser jag denna film. Och som lättsmält popcornunderhållning fungerar filmen helt klart. I alla fall de första två tredjedelarna av filmen, när vi fortfarande lever i ovisshet kring vad som hänt med flickan, befinner man sig, om inte på helspänn, så i alla fall klart fokuserad på vad filmen berättar. Sen att sista tredjedelen är en trist gäspning och en total antiklimax som får filmens tidigare utveckling att te sig inte lite ologisk är en sak. I det läget har dock i alla fall jag fått en timmes fullgod filmunderhållning. Det är mer än vad man kan säga om ett stort antal andra filmer som poppar upp på biorepertoaren och som aldrig får en att tänka på annat än vart man är och vad man ska göra efteråt.