Flight of the Phoenix är ännu en action-/äventyrsfilm som, i likhet med Cellular/Last call, tycks gå de svenska biobesökarna förbi. Ett lika stort misstag, det.

1965 gjordes originalet, på svenska Flykten från öknen, med Jimmy Stewart som kapten Frank Towns som den som ska hemföra a motley crew - en brokig skara - efter att ha kraschat i öknen. För 30 år sen gällde det ett kraschat fraktflygplan i Saharaöknen - idag är det oljearbetare i den mongoliska delen av Gobiöknen som ska tas hem av Frank Towns - här i Dennis Quaids skepnad (för övrigt en strong insats av en pånyttföd Dennis Quaid, 50). Nästan direkt efter take-off hamnar de i svårigheter då planet flyger rätt in i en enorm sandstorm som piskar planet i bitar. Sand i 200 km/h är ingen liten lusing direkt, och det dröjer inte länge förrän den erfarne kaptenen tvingas nödlanda på en sanddyn , och det är väl mer tur än skicklighet att de inte i stället hamnade rakt på en klippa.

Efter lite käbbel och grupperingar i olika läger enas man om att försöka bygga upp ett nytt, mindre flygplan av delar av det gamla, allt enligt instruktioner från den mystiske flygplansdesignern Elliott, en fruktansvärt irriterande liten fjant spelad med glimten i ögat av Giovanni Ribisi. Givetvis dyker det upp fler hinder på vägen, som elektriska stormar och ökenbanditer, och vi bjuds på ett flertal ytterligare klichéer i form av kamratlga diskussioner gossarna emellan om deras storstilade planer för framtiden, utväxlande av familjefoton och ingående beskrivningar av vad de tänker äta när de kommer hem. Men det funkar ändå, eftersom filmen hela tiden är underhållande, och klyschorna blandats om lite och presenteras i lite annorlunda form. Filmen lyfts (ho-hum...) av Dennis Quaid som själv har rest sig likt Fågel Fenix, från alkoholmissbruk och två skilsmässor varav den senaste, från Meg Ryan, varit den mest spektakulära.

Musiken av Marco Beltrami har kritiseras, och jag förstår varför även om jag mestadels gillar den. Det händer dock att den blir rejält överlastad och pompös, vilket inte kan sägas om själva filmnen som håller ett bra tempo rakt igenom och inte erbjuder många kisspauser. Som kuriosa kan nämnas att William Aldrich, son till Robert Aldrich (1918-83), den ursprungliga filmens regissör, och som också medverkade på ett hörn i denna, har agerat delproducent i denna lyckade remake. Men Flight of the Phoenix ska ses på bio, vilket jag gjorde här i Copacabana i Rio de Janeiro igår...!