Samarbetet Haggis/Eastwood gav oss senast den finstämde Million Dollar Baby. Den här gången har de gett sig på ett relativt gammalt projekt som egentligen var menat för vår allas Steven Spielberg. Han köpte för 6 år sedan rättigheterna till denna film och anlitade manusförfattaren William Broyles Jr. När Spielberg såg resultatet och inte alls var nöjd blev filmen istället liggandes. När Spielberg några år senare tog upp detta med Eastwood teamade de levande legenderna ihop sig och resultatet blev att Spielberg tog ett kliv ner för att agera producent medan Eastwood drog i regissörsspakarna. Följande är inte fakta, men mitt heta tips är att Eastwood efter sitt senaste lyckade samarbete med Haggis tipsade Spielberg om just Haggis och som lät revidera manuset efter egna ramar. Både William Broyles Jr. och Paul Haggis är i alla fall titulerade som manusförfattare i eftertexterna. Filmen är en del i ett större projekt där allt kretsar kring slaget om Iwo Jima (en ö utanför Japan), vad som egentligen hände, hur det påverkade kriget och hur det påverkade världen. Flags of our fathers är bara en av två ”delar” i detta projekt. Den andra filmen filmades mer eller mindre samtidigt och visar oss slaget från japanernas vinkel med bl.a. Ken Watanabe i en av huvudrollerna.

Vad vi alla vet är slaget om Iwo Jima var en nyckelstrid i WWII då amerikanerna vann och kunde skapa sig en bas på ön för vidare krigsföring mot japanerna. Vad vi också vet är att ett av historiens mest kända krigsfoton togs just här. Ni känner alla igen det, ett gäng soldater står överst på en bergstopp och försöker resa en amerikansk flagga. Kring det här fotot kretsar hela historien. Fotot blev symbolen för den amerikanska vändningen i kriget. En hel nation ställde sig bakom det och de unga männen som reste flaggan blev enormt berömda för sina ”insatser”. Alla kallade dem hjältar men själva var de kritiska till sina heroiska insatser. Haggis använder sig av mycket liknande problematik som han använde i den smått mästerliga Crash. Hur det alltid finns två sidor kring en historia, hur människans natur inte är svart eller vit. Här bemängs det hela med de fatalt stora påverkningar media har i viktiga situationer. När något så simpelt som ett foto får såna stora konsekvenser, måste historien bakom fotot stämma överens för att effekten ska vara maximal eller räcker det med klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”? Hur mycket får man förvränga verkligheten och hur mycket av sin stolthet är man villig att ge upp även om syftet är välmenande? Det är två centrala frågor som filmen ställer.

Tyvärr blir det aldrig riktigt intressant. Filmen är alldeles för övertydlig och utgången går att gissa sig fram relativt snabbt. Sen att slutet kastar budskapet rätt i näsan på dig gör inte saken bättre. Jag hade väntat mig mer, framför allt från Haggis. Han verkar gå lite på tomgång på senaste. Jag har inte sett hans nya The Last Kiss men ryktet säger att han kan mycket bättre. Precis samma känsla får man här. Dialogen känns krystad och genomgående slätstruken utan något riktigt bett. Även om manuset nu var dåligt innan känns omarbetningen i så fall inte total. De har heller inte castat de mest övertygande skådisarna. Ingen lämnar något bestående intryck. Ryan Phillippe som har den egentliga huvudrollen tycker jag upprepar sin roll från Crash som en stark, tillbakadragen ung man med ett varmt hjärta. Bäst är filmen, som i alla Eastwoods filmer, när regin tas ner på en mer personlig nivå och de äldre och rutinerade skådespelarna tar över. Det är då man hittar Eastwoods klass. Generellt kan projektet faktiskt kännas för stort för att passa Eastwood. När det kommer till krigsscenerna kan han inte riktigt hålla ihop tyglarna och mycket av estetiken känns direkt hämtad från Rädda menige Ryan. Med Spielberg som producent är det rätt troligt att han lagt sig i just här. Tyvärr har de mattat ner fotot alldeles för mycket och om jag ska vara ärlig ser specialeffekterna i vissa lägen faktiskt rätt tafatta ut, kanske beroende på färgerna, kanske inte. Flags of our fathers är dock en film som aldrig blir riktigt tråkig, men inte så intressant som man kunde ha hoppats på. En liten besvikelse helt enkelt.