Klaus Kinski är Brian Sweeney Fitzgerald, Fitzcarraldo kallad av lokalbefolkningen hemma i Iquitos, Peru. Han och hustrun Molly (Claudia Cardinale) åker med sin lilla flodbåt 200 mil enkom för att skåda och, inte minst, höra Jussi Björlings rival Enrico Caruso sjunga i det fantastiska operahuset i Manaus, mitt i det brasilianska Amazonas som jag härom dan var på vippen att köpa flygbiljetter till, men det fick bli nåt mindre exotiskt i form av Belo Horizonte, där ju Sverige gick några matcher i fotbolls-VM 1950. Dit flyger vi i morgon, och därfter väntar en månad i Rio, men det vill ni säkert inte höra talas om...

Manaus ligger flera timmar bort med flyg härifrån São Paulo, värlens tredje största stad, och var en verklig metropol och världens, enligt uppgift, dyraste stad ett tag i slutet av 1800-talet när gummibaronerna härskade, vilket de bara gjorde under några decennier innan syntetiskt gummi togs fram. De flesta invandrarna var, liksom här i "Sampa", italienare och spanjorer, så att bygga ett operahus ansågs självklart. Att ta dit världstenoren Caruso, sin tids Pavarotti, var lika självklart, och nu anländer alltså Fitzcarraldo med hustun, mitt i föreställningen och utan biljetter. Bara på ren nåder släpps de in av den stränge biljettkontrollanten, och de hinner i alla fall höra en aria eller två. På köpet får de lyssna till den enbenta legendaren Sarah Bernhardt, egentligen aktris men tydligen tog hon ett och annat påhugg som operasångerska också i slutet av karriären, vilket väl inte sågs som nånting rakt igenom positivt på den tiden.

Fitzcarraldos dröm i denna skröna om en verklig person är att själv bygga ett lika fint operahus som det i Manaus (som står där än idag) hemma i Peru och ta dit Caruso, och för det behöver han pengar, mycket pengar, och då förslår inte hustruns inkomster från hennes bordellverksamhet långt i dyra Manaus, men en gammal skorv får de i alla fall ihop till. Med detta flytetyg och dess besättning, lika luggsliten den, är det meningen att Fitz, som Molly kärleksfullt kallar honom, år 1896 ska ta sig ner till den plats där de två floderna Uzayaki och Pachitea nästan möts för att släpa flodångaren Molly Aida, som han döpt den till, över ett krön från den ena floden till den andra. Allt detta för att muta in ett tidigare orört område, lika känt för att vara glest på gummiträn som det är ökänt för dess fientliga ursprungs-befolkning. Känns detta igen? Tja, byt ut flodångaren mot en flotte, och conquistadorena mot en försupen kock, en holländsk, halvblind kapten och en mekaniker, Cholo, stor som ett hus och du har Aguirre, Guds vrede, Herzogs magnum opus. En annan film om en halvt galen drömmare av tysken Herzog. Och med Klaus Kinski som drömmaren, galen eller inte. Kaptenen orienterar sig genom att smaka på flodvattnet (alla sätt bra utom de dåliga), och man kan ju fråga sig vem som är mest galen. Den som dricker sig genom Amazonas - eller den som hyr en blind kapten som dricker sig genom Amazonas...

Filmen haltar lite då och då, men när den kommer till scenen då Molly Aida, det satans aset, ska kånkas över åsen från flod till flod - då är det stor Filmkonst, och man förstår varför så många håller Fitzcarraldo för Herzogs bästa film. Att se nåt hundratal "indianer" baxa den flera hundra ton tunga båten uppför kröken i disigt telefoto, till tonerna från Popol Vuhs hudlösa musik, är ren och skär Magi. Detta är utan tvekan något av det allra mest bisarra som någonsin skildrats på en vit duk eller blå skärm, och allt skitsnack som omgav filminspelningarna på den tiden, i början av 1980-talet, är bara en del av den mytbildning som började redan innan filmen kommit halvägs. Diverse poblem som jag inte ska gå in på i detalj gjorde att inspelningarna drog ut på tiden, och den ursprunglige huvudrollsinnehavaren, Jason Robards, blev sjuk och gav upp, liksom Mick Jagger i rollen som Orinoco Paul. Filmen innehåller faktiskt några sekunder av det ursprungliga materialet med Jagger, fast han syns inte alls där fartget landar vid den urspungliga järnväg som Fitzgerald/Fitzcarraldo de facto la för en 125 år sen, med en korkad dröm om en transandinsk järnväg som dock ingen ansåg sig behöva, varken då eller senare.

Jag skulle kunna mala på hur länge som helst om denna film, som i sina bästa stunder presterar pur filmhistoria, men som emellanåt förfaller åt gammeldags kolonialistsyn, då man på fullt allvar pratar om kannibaler som är "hungriga", trots att det är allom bekant att naturfolk som idkat kannibalism ALDRIG gjort det av hunger (det har enbart vita, västerländska galningar gjort...), utan enkom av rent psykologisk/religiösa skäl, och ibland av respekt för en fälld motståndare. Däremot fick Herzog utstå enormt mycket stryk av media under många år för Fitzcarraldo, då många ansåg sig "veta" hur illa han behanlade lokalbefolkningen som inhyrdes som statister i filmen. Jag säger bara: Bullescheisse! Herzog må vara okunnig i ämnet kannibalism, men han är varken slavdrivare, rasist eller kolonialist. Att statisterna efter inspelningarna flott erbjöd sig att döda Herrn Kinski är en annan sak.

Klaus Kinskis inlevelse visste inga gränser, vilket innebar att han faktiskt uppträdde som en tvättäkta imperialist, och det finns direkt vämjeliga scener där gränsen mellan fiktion och verklighet suddats ut, och man riktigt känner hur illa folk tycker om Kinski. Som för övrigt gör ett av sina absolut bästa personporträtt någonsin, men det är sagt med viss bismak i mun. Filmen visas i widescreen och med härligt surroundljud, till engelskt eller tyskt tal.