Kriget kom med John Rambo. I en stillsam amerikansk småstad dyker plötsligt en kraftfull kontrast upp en dag; en reslig man i militärkläder och ett stjärnbaner fastsytt på jackan. Mannen är John Rambo, en före detta gröna baskersoldat som kommit för att leta upp en gammal vän från deras gemensamma tid i Vietnam, vilken utöver Rambo är den siste kvarvarande medlemmen i ett hemligt soldatförband. Vännen visar sig dock ha avlidit efter sviterna från de ”Agent Orange”-utsläpp som amerikanarna stod bakom i kriget (ett omtalat kemiskt stridsvapen). Besviken och nedstämd efter upptäckten styr han kosan mot det lilla samhället för att få en bit mat. Hans väg korsas dock av en ilsken och fördomsfull sheriff som griper Rambo för lösdriveri och tar med honom till polisstationen. Där möts vår protagonist av ett aggressivt mottagande av vicesherifferna som misshandlar honom svårt. Rambo drar omedvetet paralleller med sina plågsamma upplevelser i ett nordvietnamesiskt fångläger under kriget där han utsattes för svår tortyr. Den före detta soldaten får panik och lyckas slå sig ut ur sheriffernas grepp och flyr ut mot skogsmarkerna jagad av lagens långa arm. Dock misslyckas infångandet av honom och istället gömmer han sig i en skogsglänta. Hans överlevnadsinstinkter tar genast över hans agerande och han börjar förbereda sig för en längre vistelse i skogen.

Sherifferna återvänder med förstärkningar i form av en helikopter och hundar. När dessa handgripligen dödas och en av vicesherifferna råkar ut för en ”olycka” inser de att Rambo inte kan infångas på egen hand. Statspolisen kallas in efter att sherifferna delgetts viss information om John J. Rambos bakgrund: mottagare av hedersmedaljen, mångårig utbildning inom gerillakrigsföring och otaliga operationer bakom fiendens linjer i Vietnam. Detta är en man som inte tänker ge upp frivilligt i första taget, han är tränad att vinna; kriget i Vietnam har plötsligt kommit hem.

Filmen First Blood bygger på David Morrells bok från 1972 med samma namn om en amerikansk soldat som stridit i Korea som möter hat och främlingsskap vid hemkomsten. Naturligtvis är Koreakriget endast ett illa maskerat substitut för Vietnam som pågick för fullt då boken gavs ut. Det är samma tema som Ted Kotcheff beskriver i sin film tio år senare. John Rambo är en symbol för all den kritik som de soldater som stred under amerikansk flagg bemöttes med vid hemkomsten, skällsord som "barnamördare" skallade bland de myllrande massorna av krigsmotståndare under 1960 och -70 talen. Detta var soldater som upplevde ett helvete som, till skillnad från sina fäder i Andra Världskriget, inte hyllades utan bespottades för sina insatser. First Blood visar upp ett minst sagt intressant scenario där en av dessa soldater får nog av vad han ständigt möts av och inleder ett substitut för Vietnamkriget på hemmaplan. De invånare och den polismakt i det lilla samhället som till skillnad från Rambo inte upplevde kriget, som bevittnade allting genom TV-skärmen, är helt oförberedda på det enmanskrig där staden Hope plötsligt förvandlas till Saigon eller Song My.

First Blood är tillsammans med Hal Ashbys Hemkomsten (1978) och Michael Ciminos Deer Hunter (1978) en av de få filmer om Vietnam som pekar på krigsveteranernas situation, hur de som dödade för USA och försvarade demokratin avskärmas från det samhälle som de stred för. Detta faktum gör att First Blood blir en av de viktigaste amerikanska Vietnam-filmerna; för detta är utan tvekan en Vietnam-film, ingen actionfilm utan ett politiskt instrument, ett forum för de som missunnats. Sylvester Stallone gör kanske sitt livs roll som Rambo, en man förstörd av krig, som andas, lever och sover krig. Hans mentala obalans är kraftfullt skildrat i filmens slutskede där han bryter ihop och vittnar om sina plågor och våndor som efterföljder av hans insatser i Vietnam, en scen som påminner mycket om Jon Voigts avslutning i Hemkomsten.

Detta är en både bra och intressant film, dock lider den av ett allt för stort problem; realism är inte ett ord som överensstämmer med Ted Kotcheffs film, en hel del stridsscener går i ett starkt fantasifullt tecken, bland annat springer Rambo omkring och skjuter med en M60 som han håller i enhandsfattning. Detta är ett vapen som inte kan kontrolleras utan liggande ställning med ett stöd, då rekylen är allt för stark för att handhållas. Det finns även många andra mindre trovärdiga moment i filmen som tyvärr gör att den stundtals är svår att ta på allvar.

Vad som sedan skedde var att Rambo blev nästintill en seriefigur, ett varumärke och en renhårig actionhjälte, helt i linje med det mellersta 1980-talets konservativa och smått hämndlystna hållning till Vietnam-kriget (se Rambo: First Blood, part II, 1986). Detta är olyckligt då jag i originalet inte kan finna några trovärdighetsproblem med Stallones figur. Att elitsoldaten Rambo sex år efter First Blood (Rambo III, 1988) reste till Afghanistan för att slåss mot ryssen skuldra mot skuldra med afghanska Mujaheddin-krigare är en annan femma.