Grundidén med Fiorile känns oerhört passande för bröderna Taviani att illustrera – en familj på bilresa genom det vackra Toscana där fadern ägnar tiden åt att för sina barn återberätta sina förfäders bekymmer med en förbannelse. Sedan Napoleon-tiden då den franske löjtnanten Jean (Michael Vartan från Alias) glömmer att i förälskelsens skimmer vakta en guldskatt går allting nedför. Hans älskade Fiorile (Galatea Ranzi), eller Elisabeta Benedetti som hon egentligen heter, blir gravid med hans barn, men när hennes bror (Claudio Bigagli från Mediterraneo och San Lorenzo-natten) använder deras älskogstid åt att sno skatten så orsakar han på samma gång soldatens dödsdom. Familjen Benedettis gärningar, eller rättare sagt dotterns älskvärdhet och broderns girighet, ålägger därmed en grym förbannelse för all framtid.

Detta plågoris hänger med till kommande generationer och återberättas i först två olika episoder innan handlingen till sist återgår till nutid och familjen i sin bil. I de olika episoderna återkommer de tre huvudaktörerna för att gestalta släktens mer centrala personligheter – Claudio Bigagli som förbannelsens bärare, Michael Vartan som offret för fördärvet och Galatea Ranzi som den som förgäves försöker ställa allt till rätta. Övriga skådespelare spelar mer eller mindre variationer på dessa tre centralgestalter.

Vad som känns så typiskt Tavianiskt med Fiorile är en slags fundamental uppfattning av skönhet – i landskap, i personligheter, i människornas strävan efter att leva fullvärdiga liv och göra gott. Fast ganska tidigt infinner sig känslan att de fuskar en aning. Dels har intrigen med dess poetiska realism, där det muntliga berättandet låter tidsepoker i samma scen flyta över i varann, en slagkraftig känsla redan på manusstadiet. Dels är det svårt att misslyckas med svepande naturbilder över ängar, där de närmast obligatoriska parallell-kameraåkningarna som man finner i Tavianis alla filmer känns något vilsna och feltajmade. Ungefär som om de inte haft konkreta ändamål för just de tagningarna.

Fiorile är en helt godkänd film i jämförelse med romantiska dramer i allmänhet, dock betydligt svagare i jämförelse med Taviani-brödernas övriga mästerverk. Den symbolism som de gärna upphöjer genom vissa nyckelord – ”fiorile” som egentligen är de franska revolutionärernas ord för maj månad, men som i italiensk klang låter mer som skönhet, eller ”Maledetti” som blir den fördömda familjens smeknamn, där ”male” just står för missunnad – blir något tafatt. När de till sist försöker knyta ihop det hela med den nutida intrigen har de dessutom bränt allt emotionellt krut i de tidigare episoderna. Fadern i familjen har ju faktiskt emigrerat från sitt hemland till Paris för att undkomma förbannelsen, men väl på plats i Toscana igen hos sin far är han märkvärdigt bekymmerslös. Istället får de två barnen, rusiga på berättelsernas mytologi, undersöka förbannelsens trovärdhet. I några märkligt mångtydiga scener på familjens vind visar bröderna Taviani att det verkligt sköna hos människan är fantasins kraft. Något som märkligt nog stjälper filmens hela magi och gör den en gnutta ihålig.