Byron Gruman är på drift genom USA i en skadad bil och plockar upp en äldre liftare (Keitel) på väg till Memphis. En man som sedan utger sig för att vara ingen mindre än "the King" i egen hög person. Varpå Byron naturligtvis tänker att det måste vara en galning och försöker bli av med honom. Men det är lättare sagt än gjort, och hans försök att överbevisa mannen om att han inte är Elvis, att Elvis är död, misslyckas också. Återstår alltså bara att ta honom till Graceland. En resa som för Byron även blir en inre resa, en uppgörelse med det förflutna.

Det kunde vara den ultimata filmen om den amerikanska drömmen. Det kunde vara en komedi hur rolig som helst. Det kunde vara en väldigt vacker, lite lagom vemodig roadmovie. Men filmen är inget av detta. Den berör inte, den ifrågasätter inte, den hyllar inte, den är inte rolig och den är inte vacker. Potential finns nog i manuset men den är allt för tafatt regisserad. Dessutom är Harvey Keitel nästan löjeväckande i huvudrollen. Inte för att han är dålig utan för att han är så totalt fel i den. Enligt manus ska mannen som utger sig för att vara Elvis nämligen vara påfallande lik den äkte Elvis. Tänk er själva Keitel sida vid sida med denne. Ser ni några som helst likheter? I sådana fall vill jag gärna ha mail ifrån er, för jag ser då inga.

Det är två saker som hindrar filmen från att vara en total katastrof. För det första är det en i grund och botten mycket sympatisk film. En film full med snälla människor som bara vill väl. Men framförallt räddas den av en del klurigheter i manus, vilka gör att man flera gånger ändrar uppfattning om vem Keitels karaktär egentligen är. Är han verkligen den han utger sig för att vara? Eller varför kan han annars spela rollen så övertygande(?) som han gör.