En allmän önskan bland människor är att, när tiden väl är kommen, få gå en stillsam död till mötes. Kanske vill man somna in för gott med en harmonisk suck, omgiven av släkt och vänner. Sörjande släkt och vänner dessutom, man vill ju helst att folk skall bli riktigt ledsna, gärna rentav förkrossade, den dagen man tar sitt sista andetag.

Ifall huvudpersonerna i Final destination-serien delar dessa förhoppningar med oss andra dödliga bör de förbereda sig på en rejäl besvikelse. Inte nog med att de blir stekta till döds i solarier, får skallarna genomborrade av spikar, kropparna krossade av skyltar och huvudena mosade av blytyngder - något medlidande eller sympati från sin publik kan de då rakt inte vänta sig. Istället sitter man och väntar med spänning på nästa gore-drypande dödsfall och kräver med en växande blodtörst att det skall bli värre än det förra. Perverst? Absolut. Underhållande? Definitivt.

För er som sett någon av de tidigare filmerna i serien bjuds det på få överraskningar. En grupp löjligt stereotypa ungdomar lyckas undvika en åktur i en berg-och-dalbana (i ettan ett flygplan och i tvåan en stadsjeep) efter det att någon i samlingen fått en oroväckande vision som skvallrar om ond bråd död. Efter det att gruppen stigit av fortsätter åkturen ändå, och avslutas, föga förvånande, med just ond bråd död. Vilken himla tur tänker de intet ont anande ungdomarna, omedvetna om att döden inte uppskattar att osnutna snorungar lägger sig i ödets nycker. Efter denna korta inledning ägnas sedan resten av filmen åt att döden återställer den kosmiska balansen genom att ta kål på de överlevande en efter en.

Final destination-filmerna har (till skillnad från t.ex. Saw) aldrig hymlat med att spektakulära dödsfall är den huvudsakliga behållningen, och den tredje delen är knappast något undantag. Det blir sällan särskilt allvarligt och det finns alltid en medvetenhet om att konceptet i ärlighetens namn är rätt så löjligt. Detta till trots känns det nästan som det ibland sparas på krutet i Final destination 3. Där ettan bjöd på ett halvfräscht koncept och tvåan på litervis med blod är trean märkligt nedtonad. Nedtonad i förhållande till sin föregångare vill säga, det här är knappast din mormors nya favoritfilm, men när eftertexterna rullar är man aningen besviken på mängden avhuggna huvuden och skvättande tarmar. Möjligtvis låter denna kritik smått bisarr, men jämför med en komedi med för få skratt, en melodram med för få tårdrypande scener eller en Michael Bay-produktion med bara halvdussinet explosioner så förstår du vad jag menar.

Ändå är det svårt att se Final destination 3 som en besvikelse. I enskilda scener bjuds det på storslagen underhållning, gore-genren trogen genom att ständigt befinna sig på gränsen mellan skratt och skrik. Som helhet är filmen dock inget mer än en bagatell - men något annat hade väl å andra sidan ingen förväntat sig.