Faktiskt är Final destination 2 en rätt lyckad uppföljare på en halvlyckad film. Originalet försökte lite för mycket vara en psykologisk skräckfilm - med betoningen på "logisk" - men det blev lite för högtravande. Ändå blev den en stor succé - trots att Devon Sawa i rollen som Alex, killen med de onda föraningarna på flygplanet, gick med halvöppen mun mest hela tiden.

Minns ni den fantastiskt väl iscensatta tågurspårningen i Jagad (1993)? Den måste man bara överträffa - eller åtminstone efterapa - i uppföljaren, U.S. Marshals fem år senare, och man lyckades väl bara delvis med den där nödlandningen med flygplanet som fungerade som fångtransport. Likadant är det med FD2. Här har man försökt överträffa den fantastiskt otäcka men förment inbillade flygkraschen i originalet, men gått bet. Inte så konstigt, för den kraschen var riktigt obehaglig, man riktigt kände att "nu störtar vi". Den undergångskänslan har man inte förmått frambringa i FD2, men man har i varje fall försökt göra nåt liknande.

Här ser vi i stället en monumental seriekrock på en uppfart till en motorväg, och det är hur verkligt och obehagligt som helst, men den där domedagsstämningen som man kände av i Final destination, där det kändes som om man verkligen satt inne i ett havererande flygplan, den känslan förnimmer man inte här. Precis som i Final destination inträffar kraschen först i någons huvud, i detta fall Kimberlys. Hon är väl insatt i händelserna med flight 180, som alltså är det flyg som störtade i den första filmen. Originalets teori var ju att de som överlevde den kraschen egentligen skulle dött, det var förutbestämt så, men på grund av Alex föraning lämnade dessa också planet tillsammans med honom innan det lyfte, och därmed räddade dessa livet. Detta "korrigerades" senare genom diverse freak accidents, vilka kunde avnjutas enligt modell Tio små negerpojkar.

Nu resonerar man som så i FD2, att flera av dessa har sedan i sin tur, ovetande och till synes slumpmässigt, råkat rädda livet på andra som egentligen skulle dött i nya olyckor, och därför är nu Dödens schema omkullkastat och hela Hans planering är åt helvete. Och det är alltså dessa lyckostar som varit nära att förolyckas redan en gång som Döden nu kommit för att hämta. Rörigt? Tja, man behöver inte bry sig så mycket om denna tunna strimma av försök till logik, för denna film satsar oblygt alla resurser på att visa upp de mest djävulskt uttänkta avrättningsmetoder som manusförfattarna och visual effectsmakarna kan komma på. Den ene efter den andre av dessa ungdomar tas av daga på de mest fiffiga vis, hela tiden på de mest utstuderat sadistiska och våldsamma sätt, och det hela är så skruvat och uppskruvat att det är att betrakta som parodi, i det närmaste. Stor komik är det i alla fall när en av grabbarna blir strimlad i fyra, fem bitar med ett taggtrådsstängel, och scenen där Tim går till tandläkaren är en studie i hur man smartast plågar sin publik.

Jag är rätt imponerad av hur David R. Ellis, som här regisserar sin första riktiga film efter en 20+ år lång karriär som först stuntman, sen regissörsassistent (nu senast till Matrix reloaded) eller andreregissör, har utformat scenen för Tims tandläkarbesök. Vi riktigt lider med Tim där han sitter i tandläkarstolen med truten full av slangar och kromade redskap, och vi känner alla igen ljuden; den spinnande borren, det kluckande ljudet från salivsugen, det fräsande oljudet när borren penetrerar emaljen...rubbet! Ellis har inte missat nånting, till och med de ofrivilliga tårarna har han fått med, och allt serveras i rejäla närbilder, inklusive den äckligt stora bedövningssprutan. Vi våndas med Tim när tandläkaren försvinner en stund, och han lämnas där med käften på vid gavel.

I den första filmen använde man sig av en massa klassiska skräckfilmsnamn (mest regissörer och skådisar från 1920- och 30-talen) till en del av karaktärerna, som Browning, Schreck, Murnau, Hitchcock, Chaney, Dreyer...så inte i denna, om de inte benämnt några karaktärer Corman och Carpenter med flit…

Final destination 2 lär bara vara den andra installationen i ännu en framgångsrik rysarserie med och för ungdomar, och den är inte alls oäven om man uppskattar bisarra och grafiskt detaljerade avrättningar. Kul är den också, i all sin groteskhet.