I lyckade Cellular kidnappas biologilärarinnan Jessica (Kim Basinger) i sitt hem i Brentwood, L.A., mitt på ljusan dag, strax efter att hon lämnat sin pojke i skolan. Hon förs bort och låses in på vinden i nån gammal kåk. Där lyckas hon pussla ihop en nyss sönderslagen telefon (telefon på vinden...?!?) så pass att hon lyckas koppla upp ett samtal till en viss Ryan, tonårig skolpojk med smak för kurviga damer (läs: sexiga - se själv - Jessica Biel i den allt för lilla rollen som Chloe, tjejen som just dumpat honom).

Givetvis är hans första tanke att någon driver med honom när det ringer i hans mobil och en okänd kvinna påstår att hon blivit kidnappad och ber honom gå till polisen. För att filmen inte ska vara allt för länge låter han sig strax övertygas om sanningshalten i hennes påståenden, och ger järnet till närmsta polisstation. Där blir det problem direkt, och när vakthavande befäl, Moonie (William H. Macy i en ovanligt skön roll som den snart pensionerade polisen som ska starta skönhetssalong...f'låt, spa, med hustrun), skickar iväg Ryan två trappor upp håller han på att tappa den redan halvdåliga förbindelsen med Jessica, vilket skulle vara ödesdigert, både för henne och filmen. Så en allt mer hysterisk Jessica ber honom hämta hennes son i skolan, vilket han missar med någon sekund. Jakten fortsätter i stället på Los Angelses gator, och vidare ut till LAX (den internationella koden för Los Angeles flygplats, som JFK) där kidnapparna stämt möte med Jessicas man. Han har nåt de gärna vill ha, och nu är det upp till Ryan att se till att de inte får det, för då lär Jessica och hennes familj sjunga på sista versen. Under resans gång får han både stjäla en bil och råna en affär på en batteriladdare då hans telefonbatteri allt ilsknare signalerar att det är på väg att dö. Han har senare en dispyt med en självgod advokat i en Porsche i 600.000-kronorsklassen med registreringsnumret WL SU YOU 2, och detta slutar med ännu en bilstöld, samt stöld av vederbörandes mobiltelefon. Advokaten spelas av en hejdlöst rolig Rick Hoffman, en ny bekantskap för mig även om jag måste ha sett honom i Blodspår.

Historien kommer från gamle lågbudgetfilmkungen Larry Cohen (Det lever), och bearbetades sedan till manus av den okände Chris Morgan.  Detta har sedan skrivits om (okrediterat) av paret J. Mackye Gruber och Eric Bress (männen bakom Butterfly effect och Final destination 2). Cohen gjorde ju lite av comeback i fjor med manus till en annan telefonfilm, Phone booth, och är nu i smöret igen. Filmen bygger på en totalt sanslös historia utan någon som helst förankring i verkligheten, men oj så bra man gör det! Filmen håller ett bra tempo hela tiden, så du hinner aldrig fundera över hur phonigt det hela egentligen är. Chris Evans i rollen som Ryan imponerade tydligen inte bara på mig, han har nämligen just avslutat inspelningarna av Fantastic Four, där han axlade den tunga rollen som Reed Richards, Mr. Fantastic själv. Indiedramat The orphan king som spelades in i fjor, och där han spelar ung knarklangare som vill lägga av, lär vi väl inte få se i år.

Cellular är en rolig actionfilm utan några som helst pretentioner andra än att underhålla halvannan timme, och det gör den med råge. Mobiltelefoner och mobiltelefoni är ett genomgående tema, och tonen sätts redan i menyn på DVD:n, där den spelas upp i displayen på en mobiltelefon av välkänt, finskt märke. Ett märke som får flitig exponering filmen igenom - undrar vad denna oblyga exponering kostade. Till och med kommentatorspåret med Larry Cohen, Chris Morgan och regissören David R. Ellis (som regisserade just Final destination 2) är inspelat på mobiltelefoner. Annars tror jag inte manusförfattarna hyser några varmare känslor för dessa apparater, då man tagit flera tillfällen i akt och presenterar dem som de odrägliga tingestar de ibland kan vara - och ofta är. Som när de står för merparten av den nya sortens luftföroreningar, tillsammans med bergsprängare och enorma bilstereor (varför har förresten alltid de med fetaste bilstereon den sämsta musiksmaken?).

Nyss släppt på DVD i USA undrar man vad de svenska distributörerna sysslar med. Att denna inte gått upp på bio än är direkt pinsamt, ett dåligt skämt, och jag tror det är SF som har rättigheterna till denna. Med tanke på all den smörja de släpper förstår jag inte hur de har råd att släppa den här pralinen, men de får skylla sig själva. Se William H. Macy fullkletad med gröna alger i ansiktet, eller pryla en dubbelt så stor och hälften så gammal kille får man inte varje dag.