Brottsplats Paris är kanske inte det första man tänker på dessa dagar när moderna amerikanska smältdeglar med New York i spetsen ockuperar vårt medvetande. Paris ser sig gärna som den kultiverade människans högborg och är en stad med gamla anor. Stadskärnans äldsta del ligger på en i ö i Seine och här hittar vi den mäktiga medeltida katedralen Notre-Dame, odödliggjord genom Victor Hugos roman Ringaren i Notre-Dame. Några stenkast därifrån ligger 36 Quai des Orfèvres, kriminalpolisens högkvarter. För alla som har läst kommissarie Maigret är det klassisk mark. Från 1931 fram till 1972 skrev Georges Simenon 80 böcker om honom och dessa lästes av miljontals människor över hela världen. Det vilar något jordnära och tryggt över kommissarie Maigrets alla brottsutredningar. Men vem läser Georges Simenons böcker idag? Även om de fortfarande är mycket läsvärda så har tiderna och brottsbekämpningen förändrats. Polisarbetet har blivit tuffare och mer komplicerat. Det visar inte minst en fransk film från år 2004 i kriminalgenren som i original heter just 36 Quai des Orfèvres. När den nyligen nådde de svenska biograferna hade den fått titeln Fiender emellan (den kommande, amerikanska remaken heter preliminärt 36, reds anm.).

De bägge poliserna Leo Vrinks (Daniel Auteuil) och Dennis Klein (Gérard Depardieu) leder Parispolisens två tyngsta och konkurrerande rotlar. En gång i tiden var de kurskamrater och vänner, men nu har de inte mycket att säga varandra. Deras öden flätas emellertid samman när en brutal och hänsynslös liga börjar råna värdetransporter. Sju rån på arton månader är mer än vad Paris högste polischef, Robert Mancini (André Dussollier) kan acceptera. Den karriärsugne Mancini är på väg att avancera i hierarkin och vill inte lämna några plumpar efter sig. Han känner Vrinks och Klein väl och underblåser därför rivaliteten dem emellan genom att säga att den som lyckas fånga ligan kommer att få överta hans chefsstol. Det är upptakten till en intensiv jakt i Paris undre värld. Vrinks och Klein utnyttjar sina nät av tjallare maximalt, men polisens metoder håller sig inte alltid inom lagens råmärken. Filmen ändrar därför perspektiv när rånarna grips och går över till att handla om poliskorruption. Hela tiden är dock tvekampen mellan Auteuils och Depardieus båda poliser i handlingens centrum.

Poliskorruption är ett intressant ämne som fler filmskapare borde ägna sig åt. Frågan är knepigare än vanliga svartvita resonemang om gott och ont. I Paul Verhoevens brutala, men skojiga framtidssatir Robocop skapar myndigheterna en supersnut som är "hälften människa, hälften maskin, men polis till hundra procent". Robocop har inga problem med etiska regler. Hur han kommer in i de kriminellas värld, skaffar informatörer och odlar sina relationer med dem står däremot skrivet i stjärnorna. Det är svårt att se någon smågangster ge Robocop några tips över en öl. Även om relationen med buset kan vara problematisk, så behöver polisen tjallare i en storstad som Paris om man vill vara effektiv. Frågan är då hur långt polisen får gå för att upprätthålla dessa relationer. Kriminella är sinsemellan inga såta vänner och polisen måste vara vaken så att man inte blir utnyttjad i interna stridigheter. Den polis som förlorar kontrollen över händelserna kan råka riktigt illa ut. I Fiender emellan är våldet ständigt närvarande och gränsen mellan polis och skurk hårfin. Det är en värld där ingen är oskyldig och människornas ångest dämpas med alkohol. Trots det försöker Vrinks ha ett familjeliv med fru och dotter. För Klein däremot är polisarbetet allt. Han är en ambitiös och skrupelfri polis som många fruktar, men ingen ser upp till. Det var länge sedan jag såg Gérard Depardieu så nertonad och ändå lurar buffligheten hela tiden i hans olyckliga gestalt. Både Gérard Depardieu och Daniel Auteuil är mycket bra i sina roller.

Regissören Olivier Marchal är en förre detta polis och Fiender emellan är hans andra långfilm. Den bygger på verkliga händelser och personer inom Parispolisen under 80-talet även om berättelsen är ren fiktion. Olivier Marchal har även hämtat sin inspiration från andra kriminalfilmer och ett särskilt gott öga har han till Michael Manns Heat som han plockat en del ifrån. Jag önskar att han i stället sneglat mot Sidney Lumets mästerliga Prince of the City som handlar om korruptionen inom narkotikapolisen i New York. Den filmen går djupare in på frågan om samhället har råd att hålla sig med fläckfria poliser när brottsligheten blir allt grövre och mer okontrollerbart. Fiender emellan är ändå en bra kriminalfilm och klart sevärd.