1914. Första Världskriget. Vi befinner oss någonstans i Tyskland nära den franska gränsen. Här i ingenmansland skulle krigshistoria utbryta när soldater från tre olika länder och två sidor möttes i en överfredlig vapenvila. Fiendeland skildrar hur soldaterna kom ur sina nära belagda skyttegravar, hur de möttes på halva vägen under julaftonskvällen och hur fransmän, engelsmän och tyskar under ett par dagar förblev vänner som om kriget inte fanns. Om vapenvilan, vänskapen som föreföll därefter och dess konsekvenser.

I en cynisk värld hamnar vi här i ett smått naivt fritt tolkat historiskt ”krigs”drama. Fiendeland är egentligen ingen krigsfilm, det är en fredsfilm. En vackert humanistisk film om mänsklighetens framsida. Filmen arbetar kring ett ämne som väldigt lätt med vilken Hollywood regissör som helst hade kunnat bli en översentimental historia utan substans. Regissör och manusförfattare Christian Carion visar oss tidigt in i filmen att det inte är hans tanke. Jag ska inte påstå att Fiendeland inte är sentimental, tvärtom, men på rätt sätt. En sentimentalitet som känns helt berättigad. Filmen ställer viktiga frågor om vem som bär ansvar i krigets mitt och demonstrerar öppet mot de individuella livsval vanliga unga män ställs inför, oavsett sida. Den svenska (oväntat bra) översättningen av titeln ger oss en tankeställare. Alla fiender, alla vänner. Vem bär ansvaret!? Tyskarna fick inte vinna men de soldater som var landets front bar inte ansvaret för Tyskland. De försvarade bara sitt eget liv. Alla ville de hem. Dock visste alla fransmän och engelsmän att landet Tyskland inte fick vinna kriget.

Det är genomgående otroligt vackert, flera scener tär verkligen på de gamla tårkanalerna. Ett lysande exempel är när alla soldater förenas och brister ut i sång mitt i julaftonsnatten kompat av operasångare och säckpipor. Det är långsamt berättat utan att på något sätt bli tråkigt. Flera kända skådespelar (bland annat ståtliga Diane Kruger) blandas med okända ansikten. Den i filmkretsar relativt unga Carion arbetar med ganska typiska men ack så vackra stråkackompanjerade scener och valet av klassisk musik är väl infogat som känsloförstärkare. Tyvärr fick filmen inte premiär i fler städer än Stockholm vilket kan tyckas fegt och väldigt synd. För den intresserade är den dock inte alltför svår att få tag på, framför allt med tanke på uppståndelsen filmen fick under tiden den gick på biograferna runt om i världen under förra året. Fiendeland blev bland annat både Oscars- och Golden Globe-nominerad men fick i båda fallen lämna galorna utan statyett. Jag rekommenderar starkt denna fina historia för den som vill avnjuta lita klassisk filmsentimentalitet av gammalt snitt.