Führerns elit börjar 1942 i en smutsig och trång kolkällare. Det är en berättelse om 17-årige Friedrich Weimer (Max Riemelt). Han jobbar extra med att skyffla kol innan han hastar iväg till boxningsträningen. Friedrich kommer från arbetarklassen, men vill inte gå i sin fars fotspår. När hans boxningstalang ger honom möjligheten att komma in på Napola, en elitskola för framtida SS-officerare, vill han ta chansen att förändra sitt liv. Fadern som avskyr nazisterna säger nej, men redan nästa natt smiter Friedrich iväg för att påbörja utbildningen utan sin fars tillåtelse. Han får lift med en lastbil och lämnar sin familj och den stora staden för att fara ut till den tyska landsbygden och det medeltida slott där utbildningen sker. Med sin kärnfulla prolog lyckas den unge tyske regissören Dennis Gansel teckna bilden av Friedrich som en självständig person med starkt psyke. Men när han kliver in i det praktfulla slottet för att börja sin utbildning förväntas det att han ska ge upp sin självständighet och bli en kugge i det välsmorda nazistiska maskineriet. Det är nu som det verkliga dramat börjar och långsamt blir han medveten om vad han gett sig in på; Friedrich har inga problem med att hänga med i utbildningen och får dessutom individuell specialträning för att bli en bättre boxare. Skolledningen och tränaren ser i honom ett bra exemplar på den starka tyska rasen och räknar med att han ska sprida glans över skolan genom att återvinna en pokal från en konkurrerande skola. Lärarnas sätt att hela tiden förnedra de svagare eleverna, samtidigt som de påpekar att dessa inte förtjänar något medlidande utan enbart förakt, får honom emellertid att börja tvivla på nazismens ideologi. Särskilt som han blir god vän med den veke Albrecht Stein (Tom Schilling), son till en hög officer.

 

Det väsentliga i nazismen är inte antisemitismen. Det väsentliga är läran om den starkes rätt att härska över den svage och att den svage, eftersom han låter sig behärskas, är förkastlig. Führerns elit är en mycket spännande och psykologiskt inträngande film om nazismen. Den har hämtat sitt stoff från verkligheten. De nationalpolitiska instituten (Napolas) var ett led i Hitlers och nazismens mål att skapa en ny härskande ras. Målet var att ta fram en elit som var trogen och hängiven sin ledare. Det fanns vid andra världskrigets slut cirka 40 Napolaskolor och många av eleverna försvann ut i det tyska samhället och gjorde karriär – en av dessa var Dennis Gansels egen farfar. Tillsammans med Maggie Peren arbetade Dennis Gansel över två år med att skriva ett manus. Det bygger på intervjuer med några gamla elever och grundliga studier av skolorna. Det mest imponerande är ändå att han lyckats föra över allt till en sådan vacker och omskakande film utan att förlora sin reflekterande hållning; nazismen framställde sig gärna som ungdomens särskilda rörelse och säkerligen har den unge regissören funderat en hel på vad det var som lockade dåtidens ungdom. Var det känslan av styrka och gemenskap? Eller var det möjligtvis rörelsens skönhetsideal? Führerns elit speglar mycket av nazismens överspända skönhetskult och jag misstänker att Dennis Gansel sett Leni Riefenstahls Viljans triumf ett antal gånger. Inte minst hans sätt att filma de enorma fanorna som mäktigt tornar upp sig på den medeltida slottsgården påminner om hennes film från nazisternas partidagar 1934. Hennes syfte var att framställa allt så imponerande som möjligt, så att åskådarna skulle överväldigas. Han vill snarare påminna oss om vilken imponerande prakt nazisterna hela tiden förmedlade från sin maktposition. Tillsammans med fotografen, Torsten Breuer, lyckas han också ta tillvara på de spännande miljöer som finns i ett medeltida slott, vilket bidrar till filmens förtätade stämning.

 

Något överraskande spelar naturen som omger slottet en viktig roll i filmen. Från början är naturen en väldig kontrast till den smutsiga storstadsmiljö som Friedrich Weimer kommer ifrån. Ute i den friska luften får pojkarna sin hårda fysiska träning och lära sig militärlivets grunder. Riktigt lycklig blir han när de får uppleva frihetskänslan i att segelflyga. Det är när han svävar högt uppe i det blå och blickar ner på det vackra grönskande landskapet som man anar att landskapet har en större betydelse för filmen än att enbart bilda kuliss till berättelsen. Så kommer kylan och snö faller över landskapet. En vinterkväll blir kriget verklighet för eleverna. Med skarp ammunition i handen tvingas de ut i skogen för att jaga förrymda ryska fångar. När eleverna ser siluetterna av springande människor börjar de skjuta och figurerna faller. De döda fångarna visar sig vara försvarslösa ryska ungdomar inte äldre än dem själva. Det meningslösa dödandet blir för mycket för Albrecht som bryter ihop. Några dagar senare skriver han en kritisk uppsats om ”vinterlandskapets roll i de germanska folksagorna” där nazisterna målas upp som de onda. På så sätt plockar Dennis Gansel in den tyska idéhistorien i filmen på ett ganska enkelt och elegant sätt. Hans användning av vinterlandskapet för att stärka berättelsen verkar uttänkt in i minsta detalj och Führerns elit innehåller en av de starkaste självmordsscener jag sett på film. Där använder han isen på ett så raffinerat sätt att både Hitchcock och Orson Welles måste le i himmelen av lycka.

 

Det har kommit fram en helt ny generation tyska filmare på senare tid. Landet har producerat några intressanta och kommersiellt framgångsrika filmer som letat sig till Sverige. Kanske är Undergången – Hitler och Tredje rikets fall den bästa. Enligt min mening är Führerns elit minst lika bra. Den ger också en del av förklaringen till att Hitler in i det sista kunde sitta i sin bunker och förvänta sig att hans undersåtar skulle offra sina liv för fosterlandet. Alla som sett Undergången, bör även se Führerns elit. Den är värd en stor publik.