Undrar var potential tar vägen när den dör? Till skillnad mot många andra tycker jag om filmer där skådespelare spelar skådespelare eller andra slags kreativa människor. Fiktiva filmer om filminspelningar har stort underhållningsvärde för mig. Likaså komiker som försöker slå igenom. Gillar sånt. Därför har Festival den Perfekta Inramningen: Edinburghs årliga festival som pågår en vecka, där alla möjliga och omöjliga artister framför sina nummer. Det handlar om performance, stand-up och enpersonsteater. Överallt försöker artisterna få uppmärksamhet. Synas i den stora mängden. Slå igenom. På gatorna som är överfulla av förhoppningsfulla, myllrar det. Här går drömmar i kras, hjärtan krossas, och en och annan blir upptäckt. Det skulle ha kunnat bli precis hur roligt och gripande som helst.

Man får följa sju olika personer/sällskap, och som det nästan alltid är med multi-intriger är det någon som är mer intressant än de andra. Manusförfattaren och regissören Annie Griffin fascineras av drivkraften bakom vad som får människor att lägga all tid på något nästan ingen vill se. Det gör jag också. Så varför fungerar då Festival bara delvis? Jo, i delen om priset, för naturligtvis finns det ett bästa komiker-pris att dela ut. Juryn består, bland andra, av elaka, rappkäftade, lätt cynisk-bittra radioreportern Joan Gerard (Daniela Nardini) och inhyrda, redan jättekända komikern Sean Sullivan, spelad av Jerry Seinfeld-look-a-liken Stephen Mangan, och de två gillar inte varandra. För nionde året är komikern Tommy O’Dwyer (Chris O’Dowd) där och den här gången ska han vinna! Han och Joan inleder något som vid första anblicken kan tyckas vara en kärleksaffär, men för att ha en sådan bör man också ha kärlek att ge…

Det är lätt att tycka: varför strök man inte historien med teatersällskapet? De tillför faktiskt ingenting. Det gör inte heller kvinnan de hyr hus av, Micheline (Amelia Bullmore), som lider av förlossningspsykos. Varför fick Faith Myers (Lyndsey Marshal), med sin enkvinnapjäs så mycket utrymme, när Seans agent verkade ha en mycket mer spännande historia? Det är bitska radioreportern, komikerna – den som redan slagit igenom och nu inte ens kan torka sig i häcken själv, det gör hans agent åt honom – och Tommy, som inte fått genombrottet än, som har den intressanta historien, den med mål och mening. Det vill säga att vinna tävlingen respektive utse vinnaren, med fjäsk, konflikter och avund som följd. Det stora bekymret är ändå att det inte är särskilt roligt. Både karaktärerna och miljön, ramhistorien med ett pris som ska delas ut, kämpande människor som tar till alkohol och sex i ren desperation, skulle man kunnat gräva mer humor ur. Smärta + sanning = humor, och det finns en massa smärta i att bli bortvald, att kämpa men inte nå fram, att en dag kanske tvingas acceptera att man inte har den talang som krävs. Tyvärr fokuserar inte Griffin på det.