Tatis långfilmsdebut från 1949 skildrar en liten fransk bys vedermödor med att fira nationaldagen, och specifikt en brevbärares problem med att anpassa sig till kundernas krav på amerikansk snabbhet. Fest i byn (eller Dagen för festen som den kanske snarare borde ha översätts till) utspelar sig kort efter andra världskrigets slut och är något av en hyllning till det hårt drabbade franska folket. Tati spelade in filmen i både Thomson-färg - en teknik som blev passé innan filmen kunde visas - och svart-vitt ifall det skulle bli problem med den förra. Efter Tatis död på 80-talet tog hans dotter Sophie Tatischeff och fotografen Francois Ede på sig uppdraget att restaurera färgoriginalet. Resultatet är en svartvit film med vissa färginslag, främst i trikolorens blått och rött men även med några gula ballonger här och där.

Bartendern i byn har sina utomhusstolar på torkning i stolen, männen på torget försöker resa flaggstången och ett kringresande tivolisällskap anländer med karuseller och vagnar med tävlingsstånd. En gammal gumma som antagligen levt alla sina år i byn kommer in på torget med sin get och kommenterar bybornas iver att få allting klart. Till byn kommer också en ung målare som sätter sig ner för att avbilda spektaklet. Det är först när han för penseln till pappret som färgerna uppenbarar sig. Brevbäraren Francois kommer cyklande till byn i en klassisk sekvens som affischerar Tatis alla senare verk. Uppe på en kulle står en bonde och räfsar sitt hö. Han ser Francois på landsvägen nere i dalen och som det ser ut kämpar brevbäraren med ett attackerande bi. Självfallet syns inte själva biet, men man hör surret på ljudbandet. Efter en stund slutar han vifta med armarna och cyklar vidare så att han skyms av bonden i förgrunden. Då går biet plötsligt till attack mot bonden som viftar med armarna förskräckt. När han till sist lyckas bli av med insekten, så går det en kort stund och så får Francois åter besök av den nere på vägen. Scenen varar i några få sekunder, men med sin enkla bildkomposition och geniala ljudanvändning blir den typiskt Tatiesk - det humoristiska i ett ytterst vardagligt skeende. Biet återkommer senare vid ett par gånger, exempelvis när orkestern är på inmarsch och cymbalslagaren likt en av de sju dvärgarna får fäktas med sina slagverk.

Francois är något av en driftkucku i byn, fast på ett kärleksfullt vis. Folk driver med hans företagsamhet och dedikation till sin tjänst. Men han håller sin plikt framför det mesta och är inte sen att anta de utmaningar som föreställs honom. När flaggstången är för problematisk att resa, så ber byborna helt enkelt om en ledartyps hjälp för ärendet och vips - så har Francois anmält sig. Tuffare blir det efter att han lurats i några glas vin och får syn på en film som visats i biotältet. En journalfilm från USA (på den tiden fortfarande närvarande i Frankrike med militärer) som visar effektiviteten och uppfinningsrikedomen hos postföretagen. Där räcker det inte med en man på en cykel. Istället uppmanas brevbärarna att lära sig flyga helikopter och flygplan för att få posten på plats snabbare. Efter att hela staden bevittnat denna film, häcklar de Francois och undrar när han ska bli lika effektiv. Francois är inte sen att anta utmaningen.

Fest i byn är en komisk pärla och en nödvändig prolog till Tatis tematiska filmskapande. Hans fascination för den moderna teknologins frammarsch och inverkan på det rurala samhället är bland de mer genomtänkta och strukturerade i filmhistorien, och Fest i byn är inget undantag. Även om den tar sig för en gammaldags Chaplin-komik och kanske inte är lika klockren som sin förebild i alla scener, så finns här ordentliga guldkorn. Som när Francois bestämmer sig för att sköta kontorsjobbet "on the road" och stämplar alla kuvert på flaket av en lastbil. Eller när han på fyllan ska försöka återborda sin cykel med ett staket i vägen. Tati är 1949 mästaren som ännu filar på sin teknik. Fortfarande har han inte trätt in i sin roll som monsieur Hulot och många av skämten är hämtade från hans tidigare kortfilm Skolan för brevbärare (1947, som tillsammans med två andra kortfilmer finns med på de nya DVD-utgåvorna av hans filmer). Vissa scener är omgjorda, medan andra har fogats in från den tidigare kortfilmen (till exempel den med klockringaren i kyrkan). Men det större narrativa formatet - som visar samhället från dess uppvaknande till dess sömn - etableras redan i hans långfilmsdebut. Detta återkommer senare i varenda en av hans filmer. Här illustreras det av en liten gosse som följer efter vagnen med karusellhästar som anländer till byn. Han kommer även vinka vid dess avsked. Även om denna melodiösa komposition är av en svunnen filmera, så är den inte i avsaknad av tidlös skönhet.