Det finns en tendens hos filmkritiker att i sina recensioner avslöja allt för mycket av en films handling, kanske helt enkelt för att de vill fylla ut texten. Så när man ser en film på bio vet man som regel redan allt av relevans som kommer att utspela sig under den första halvtimmen, eller rent av ännu längre in i filmen. Något som givetvis inte gör så mycket om det är en komedi eller en action av det mer hjärndöda slaget, men som kan vara förödande för en thriller. Och Felicias Resa är tyvärr ett exempel på detta. Egentligen en helt okej (drama-) thriller men för mig ändå en film nästan helt utan spänning. Därför att kritiker mer intresserade av sina egna små analyser än av att guida publiken inte ens dragit sig för att avslöja slutet. Eftersom det är en på det hela taget väldigt välgjord film är den förvisso ändå i högsta grad sevärd. Men hade jag där i biosalongen fått undra över ett och annat jag nu visste i förväg hade det förstås avsevärt förhöjt filmupplevelsen.

Vad man i förväg kan ha intresse att veta om handlingen är detta: Felicia är en ung irländska som kommer till England för att leta reda på den man hon älskar, vilken några månader tidigare lämnat henne och Irland. Enligt vad han själv sagt för att jobba på en gräsklipparfabrik. Men han har inte lämnat någon adress eller ens ett telefonnummer och i hemstaden går det rykten om att han skaffat sig en helt annan sysselsättning. Ensam vandrar hon därför i sin korta sommarklänning, med ryggsäck över axlarna genom Birminghams industrilandskap. Gång på gång får hon negativa svar på sina förfrågningar. Bara mötet med mr Hilditch (Bob Hoskins, från "Mona Lisa" och "Den blodiga långfredagen") inger ett visst hopp. Mr Hilditch som driver personalrestaurangen på en stor fabrik gör nämligen vad han kan för att hjälpa. Om det sedan är tillräckligt återstår dock att se.

För regissören Atom Egoyan är detta ännu ett steg i riktning mot mainstream-filmen. Från obskyra, experimentella filmer som "Speaking Parts" och "Family Viewing" började han för några år sedan att med den "erotiska thrillern" "Exotica" försiktigt röra sig mot denna och förra året fick han ju ett mindre genombrott med "Ljuva morgondag". Med Felicias resa visar han emellertid för första gången upp ett rakt, målmedvetet filmberättande. Samtidigt som hans två huvudteman genom hela karriären, "det indirekta seendet" och familje- eller familjeliknande relationer, även här spelar viktiga roller. Och hans vackra fru Arsinée Khanjian är förstås med. Så hade jag sett filmen utan att veta vem som gjort den hade jag ändå utan problem identifierat den som en Egoyan-film.

Själva intrigen är filmens svagaste del. Den fungerar, bättre än de flesta thriller-intriger, men i grund och botten är den väl ordinär och många detaljer i den hade vunnit på lite finslipning. Den psykologiska trovärdigheten tål nog inte heller den en närmare granskning. Nej, vad som verkligen höjer filmen över mängden är själva det filmiska hantverket. Manuset kunde helt enkelt inte ha gestaltats mycket bättre. Elaine Cassidy är ett fynd i rollen som Felicia och rollen som mr Hilditch är som skapt för just Bob Hoskins (må vara att han ibland tangerar gränsen för överspel). Miljöerna är mycket väl valda, växlande mellan ett Irland med böljande gröna kullar och utspridda ruiner, ett England fullt av väldiga industrianläggningar och så mr Hilditch prydliga hem som tycks leva kvar i en förgången tid. Överhuvudtaget kännetecknas filmen av den stora vikt som lagts vid detaljerna (bortsett från de i själva intrigen alltså). Små detaljer fulla av realism, av kärlek, hopp, grymhet och humor. Sådant som gör att man gärna ser om en film. Dessutom har Felicias resa en av de bästa, mest tillfredsställande slutscener jag sett.