Faust har filmatiserats några dussintal gånger genom filmhistorien, men bara denna Faust rockar. Nej, Faust ÄR råckenråll! Detta är inte en rysare i vanlig mening, utan just en animerad serie, där replik, plastik och logik är hämtade från den tecknade seriens värld. Den som har sett klassikerna Re-animator (Stuart Gordon, 1985, producerad av Brian Yuzna), From beyond (Gordon/Yuzna, 1986) och Bride of re-animator (Brian Yuzna, 1990) vet vad jag talar om när jag säger KRAFTIGT ÖVERSPEL. Och är man bara beredd att smälta högtravande repliker som "I am the truth" och att Andrew Divoff egentligen bara upprepar sin ondskefulla roll från Wishmaster, är detta en karamell att suga länge på. Filmen är faktiskt den första från Yuznas då nystartade bolag, Fantastic Factory, där spanjoren Julio Fernández står för kulorna och Yuzna för det konstnärliga.

För Yuzna är en driven regissör, som vet vilka vridna kameravinklar han ska ha för att få fram en mer dramatisk effekt än situationen annars kanske återgivit. Historien om John Jaspers berättas i tillbakablickar, där en fjättrad Jaspers sitter som en lallande fåne i en madrasserad cell på lustighuset. Psykiatern Jade de Camp är så där lagom stel och iskall som alla kvinnliga psykiatrer brukar vara på film, och hon använder skolboken, mer eller mindre, i sina försök att nå fram till Jaspers, som helt tycks ha tappat förståndet. Upp rullas historien om hur Jaspers vackra flickvän dödas på ett utstuderat grymt sätt framför ögonen på honom i hans hem. Tydligen var hon illegal invandrare, och tydligen hade hon nåt otalt med dessa skurkar. Utom sig av sorg står Jaspers på en bro och vill hoppa i plurret, då en viss M (som i Mefisto) lämpligt nog passerar i sin limousin. Han lockar Jaspers att sälja sin själ till honom mot att han ges kraften att hämnas på de ansvariga, och kontraktet signeras förstås med hans blod.

Han förvandlas vid behov till en superhjälteliknande varelse, en osalig blandning av Spawn, Järven, Daredevil och Freddy Krueger, och den snygga, datoranimerade manteln är förstås en ren stöld från just Spawn, medan den röda, plastiga dräkten liknar Daredevils med lite större horn bara. Och så hans mordvapen, de vassa knivarna, och det vet vi ju alla varifrån dessa hämtats, och här tycker man nog att David Quinns fantasi trutit något. Efter att ha slaktat busarna på ett alldeles fenomenalt blodigt sätt, vill Jaspers nu lägga allt bakom sig, men man bryter inte ett kontrakt med Djävulen så lätt. M vill tvinga Jaspers att fortsätta dödandet, nu i hans tjänst, vilket inte lockar Jaspers något vidare. Så nu är det krig. Ett blodigt krig. Denna film är rejält våldsam, och klipptes ner ett par minuter i USA. Speciellt en scen, där Jaspers/Faust med gott humör och humor slaktar M:s utsända i en tunnelbana rockar, och det går i ett rasande tempo till ett frenetiskt blinkande stroboskop, med det tunga soundtracket (av band som Machine Head, Soulfly och Fear Factory) som ackompanjatör. I en annan scen sprätter han upp magen på en av M:s livvakter, spelad av Ronny Svensson – ja, HAN! Ett öde man nästan önskar en del andra filmrecensenter också.

En inre kamp inom M:s sekt, The hand, bryter ut, och den välväxta amazonen Claire (spanjorskan Monica van Campen) sätter sig upp mot sin herre ett flertal gånger, med ödesdigert resultat. Jade (spelad av Isabel Brook från Razorblade smile, en film du kan läsa om här) tillfångatas av M, och hamnar i en liten bur av den modell som är så poppis på visa discon numera, givetvis mycket lättklädd och nu som smör i händerna på den manipulative M. Den torra skolfröknen släpper nu loss rejält och åmar sig sensuellt i sin bur, nästan utan kläder. Här har vi en tjej som definitivt trivs i bur! Filmen är inte bara sexig, utan även rejält sexistisk, och kan man svälja det, är detta ögon- och örongodis för alla Yuznas fans, och förhoppningsvis vinner han många nya med denna. För det läckra, mättade fotot står inte, vilket man kunde tro, Mac Ahlberg (som mest plåtar för Stuart Gordon numera), utan spanjoren Jacques Haitkin, som under 30+ år plåtat massor av skräckfilm, till exempel Terror på Elm Street. Luis De La Madrid klippte ihop filmen så den inte blev en rockvideofilm i ultrarapid, utan klippen sitter där de ska, och tempot känns alldeles lagom. Screaming Mad George har, i god ordning, åstadkommit en del spektakulära makeup- och special effects, och speciellt en scen, där Jade nästan kvävs av sina groteskt uppförstorade bröst och rumpa, känns tagen från Yuznas Society (1989). Välbekante Jeffrey Combs (från alla Re-animator-filmer och From beyond) som polis är rätt nertonad för ovanlighetens skull, och galenskaperna står i stället utmärkte Mark Frost i rollen som Jaspers/Faust för.

Denna film ska ses och höras på stor TV-skärm och med många högtalare, högt uppskruvade, för den rockar fett för att använda ett nysvenskt uttryck. Den går i samma stil som Yuznas tidigare alster, men har också, av naturliga skäl, hämtat sina inspiration från de spanska 70-talsklassikerna i genren. Faust har nåt för alla.