IMPORTFILM

Ladies and gentlemen - welcome to violence! Faster, pussycat! Kill! Kill! har rykte om sig att vara något av kultfilmernas urmoder, kultigast av dem alla. Historien om de tre vildkattorna som rånar och dödar ute i öknen gjordes av Russ (eg. Russell Albion) Meyer (f. 1922), från början fotograf som, via dokumentärfilmande under andra världskriget, kom att bli först modefotograf, därefter nakenfotograf, främst för Playboy. Men redan som yngre tonåring vann han flera priser för sina korta spelfilmer, så det dröjde inte länge förrän han började göra spelfilm också. Ganska snart hade han funnit sin nisch: storbystade (tänk dubbel-DD) damer i lågbudgetfilmer, gärna i skurkroller. Faster… hör till de mest kända, en kvartett som räknas till hans bästa, givetvis jämte Hollywoodproduktionen Beyond the Valley of the dolls (1970), en kommentar till förortsdramat Valley of the dolls (1967), med bland andra Roman Polanskis senare mördade hustru, Sharon Tate. Denna kvartett består av, förutom Faster…, även Motor psycho (1965), Harry, Cherry and Raquel och Vixen (bägge 1969).

I Faster… spelar den märkliga Tura Satana (f. 1935 som Tura Luna Pascual Yamaguchi, senare gift Staton), en voluminös kvinna som var av japanskt ursprung och med apacheblod i sig, hårdingen Varla. Tidigare gogodansös och ett tag flickvän till Elvis Presley, karateexpert samt så småningom sjuksköterska när hon tröttnat på den magra filmkarriären (som avslutades med två kalkoner för Ted V. Mikels; Astro zombies (1969) och The doll squad (1973), om vilka du kan läsa här), spelar hon här den lesbiska Varla som har ett förhållande med Rosie, spelad av kanadensiskan Haji som har ett minst lika exotiskt utseende som Satana, och som gjorde ytterligare fyra filmer för Meyer, bland annat då just Motor psycho och Beyond…, som ju hade manus av berömde filmkritikern Roger Ebert, en gång ena halvan i likaledes berömda duon Ebert & Siskel på Chicago Sun Times, 30 år innan två fåntrattar sitter och låtsasgnabbar på en viss, kommersiell TV-kanal i detta land (Ebert skryter förresten med att ha sett över 8.000 filmer, men det har jag med. Däremot har han varumärkt sin tumme, det har inte jag. Det finns dessutom roligare kroppsdelar att varumärka. Gene Siskel dog 1999, och sen dess heter duon Ebert & Roeper.)

Dessa två tjejer, samt Billie (Lori Williams), dansar gogo (aahhh…ett utdött yrke, tyvärr) på en bar innan de på morgonkvisten drar ut i öknen i var sin fräck, liten sportbil av lite för dyra modeller för gogodansöser. Men så har filmen också använt sig av inte en, inte två, utan fyra (!) sportbilskonsulenter. Bättre de lagt pengarna på fler manusskribenter, för detta är en oerhört tunn soppa. De tre buskör i öknen, badar med det mesta av kläderna på, tyvärr, innan de slåss och rivs lite. Ett högst oskyldigt litet par råkar hamna hos vår trio, och efter att Varla spöat killen, Tommy, i ett race, spöar hon även skiten ur honom och dödar honom med ett karateslag eller två, chop chop. Den vettskrämda tjejen, Linda, tar de med sig. Vid en bensinmack får de nys om en rik, rullstolsbunden gubbe som bor på en gård i närheten med sin efterblivne son "Vegetable", samt en annan mer normal son, Kirk. De åker ut till gården och försöker luska ut var stålarna finns. Man förstår att den gamle är en riktig snuskgubbe som tvingat sin tröge son, Grönsaken, att ha sex med tjejer inför ögonen på honom. Han försöker nu själv tafsa på Linda, och då uppstår det bråk. Linda flyr ut i öknen, och blir upplockad av Kirk, som hon inte visste var son till snuskgubben. Han kör tillbaka till gården och Linda får stryk av tuffa Varla. Sen äter de alla en trevlig och flottig middag bestående av kyckling och majs, innan Varla även lappar till Billie några gånger. Sen blir Varla sugen på lite manligt kött, och har det lite småmysigt i höet med Kirk.

Ute i öknen försöker nu gubbfan få sin son att våldta den uppstudsiga Billie, men Grönsaken klarar inte av det. Våldet eskalerar, men som vanligt när det gäller starka kvinnor på film dör alla tjejerna utom snälla Linda. Dialogen är rätt "camp", som man sa på den tiden. Töntig, skulle man säga idag. Det svartvita fotot är, som sig bör med en proffsfotograf som regissör, mycket vackert, och filmen är lagom bisarr för att locka publik än idag, men mycket mer är det, ärligt talat, inte. Mycket i kultryktet består ju av det faktum att huvudrollsinnehavarna är kvinnor med enorma körtlar utanpå bröstkorgen. Byt ut dessa amazoner mot okända, manliga skådisar, och ingen hade känt till dessa filmer idag. Att den skygge Meyer (som slutade filma 1979, men som dök upp i en cameo i Pang i rutan 1986) länge vägrade släppa sina filmer på video bidrar så klart också. De flesta av dem som släpptes är slutsålda – men för den som accepterar tyskdubbad, amerikansk kitsch från 1960-talet, finns de alla på Amazon.de, den tyska avdelningen av Amazon. Die Satansweiber von Tittfield ("Djävulskvinnorna från Tittfield") heter denna, och att höra Tura och Haji snacka tyska lägger ju bara ännu en dimension av exotism till filmens redan höga status. Alternativet är att punga upp med minst 500 spänn för en begagnad VHS-kassett på nån auktionssajt (ofta är det Meyer själv som säljer urt sin privata kollektion).

Tura Satana gjorde comeback i fjor, 67 år gammal, med uppföljaren Mark of the astro-zombies, gjord direkt för video av Ted. V. Mikels. Haji gjorde året innan The double-D avenger, med bland andra sf-legendaren Forrest J. Ackerman och mexikanskan Kitten Natividad, den kvinna Russ Meyer levde med under 1970- och 80-talen, och som medverkade i hans två sista filmer. Meyer lär ska ha betalat för förstoringen av hennes redan stora byst...