Bortsett från debuten med dumroliga och trendsättande Dum & dummare är det bara vulgära men charmiga Den där Mary - en trendsättare även den, i alla fall vad gäller diverse kroppsvätskor på film - som varit riktigt lyckad av Farrellybrödernas lite speciella komedier. Och deras förra film, Min stora kärlek, blev dessutom skälld för att vara hycklande avseende vem eller vad man egentligen skrattar åt, och vilken tjej - den feta eller smala Gwyn Paltrow - man skulle sympatisera med, ungefär som i Shrek (där ju Cameron Diaz från ovan nämnda Den där Mary lånade sin röst åt den vackra prinsessan/fula gröningen i originalspråket).

Med Fäst vid dig (här kunde man bara inte missa i den svenska titelsättningen från originalets Stuck on you) har bröderna Farrelly återvänt till Smalltown, USA, och man har även återvänt till den gullepluttcharm som gjorde Dum & dummare och Den där Mary så minnesvärda. Det vore förment att påstå att detta skulle vara skälet till att de åter gjort en alldeles fenomenalt rolig, varm och djupt humanistisk komedi i dessa bägge filmers anda - men nog känns det som att man hittat tillbaka till tonen från de forna succéerna, i kombination med att man här har skådespelare som trivs utomordentligt bra i sina roller, i första hand då de bägge huvudrollsinnehavarna Greg Kinnear och Matt Damon som de amerikanska siamesiska tvillingarna Walt och Bob Tenor, respektive. Sammanväxta sen födseln, men omöjliga att separera utan stor risk för att Walt skulle dö vägrar Bob (!) genomgå den operation som för alltid skulle befria honom från oket att alltid ha sin tvillingbror fäst vid sig. Helst när denne uppför sina monologer på en teaterscen hemma på Martha's Vineyard utanför USA:s nordostkust (mötesplats för de äckligt rika, den stora Kennedyklanen och en hel del knölvalar om somrarna), även om det bara är en gång om året. Har man scenskräck så har man.

Men Walt har fått detta med skådespeleri på hjärnan och vill till Hollywood för att prova lyckan. Samtidigt bor den sjukligt blyge Bobs internetdejt sen tre år, May, i Los Angeles, så skulle inte han också kunna tänka sig att åka dit? Jodå, Bob ger Walt tre månader. Bob har inte berättat för May om sitt tillstånd, så nog tycker hon att han beter sig lite underligt vid första träffen (även om hon själv drabbas av panikångest av rädsla att hon inte duger), och varför måste hans efterhängsne bror följa dem ända fram till dörren? Och Walt, han har också flyt. Han stöter på Cher i en studio på jakt efter jobb och blir direkt erbjuden ett av henne. Vad han inte vet är att hon anställde honom i förhoppningen att producenterna snarast skulle lösa henne från det kontrakt hon har med en simpel TV-deckarserie ("I'm an Oscar winner!"). När det uppdagas att Walt och Bob är sammanväxta blir de stjärnor över en natt, och TV-serien går rakt upp i topp, till Chers stora förtret. Men Bob vill gifta sig, skaffa barn och åka hem till sin hamburgerrestaurang andra sidan USA, medan Walt är fullt nöjd med sin Hollywoodkarriär, sin Hollywoodtjej April (den sexiga Eva Mendes) och ett liv i strålkastarljuset. Och vi vet att snart kommer frågan huruvida de ska låta sig opereras eller inte att ställas på sin spets.

Hur filmen fortsätter - och slutar - är inte så svårt att lista sig till, men det är ju vägen som är resans mål. Filmen är antagligen menad som en allegori över Farrellybrödernas eget brödraskap (de är varken tvillingar eller sammanväxta, dock...), om hur man dras till varandra trots alla olikheter och problem, för att likheterna och fördelarna helt enkelt överväger. Och, givetvis, att man gillar varandra och bryr sig om varandra. Låter det politiskt korrekt? Kom igen, det är Peter och Bobby Farrelly vi snackar om, de två som gav frisyrgelé en ny innebörd! OK, filmen är inte lika giftig som de tidigare, men att den är "snäll" betyder inte att den är mesig. Tvärtom är filmen full av både lyteskomik (begåvad sådan, som den om den haltande ståupparen/losern på Venice Beach som berättar om det ben han skadade under Vietnamkriget - nånting han fick vid en jaktolycka medan han gömde sig undan militärtjänstgöringen i Kanada...) och så många gags, sketcher och vitsar så man knappt hinner hämta andan. Som vanligt är det ju ett plus att vara lite amerikaniserad för att kunna uppfatta och uppskatta alla skämten, och jag är inte ens säker på att jag hängde med hela tiden. Ibland fnissar man lite osäkert innan man tänker att "det där var kanske inte kul?", så det är lika bra att köpa filmen. Eller stjäla den, jag tror inte Farrellybröderna bryr sig, bara du ser filmen och gillar den.

Utöver den verbala och grafiska komiken ska hedersomnämnande gå till Cher som verkligen bjuder på och driver med - och låter driva med - sig själv (som när hon går till sängs med en kille i 13-årsåldern - hennes genom åren allt yngre pojkvänner har ju givit henne många rubriker i karriären), samt kanske framför allt den 75-årige veteranen Seymour Cassel som sleazig impressario åt Walt. Han är bara för skön! Och så Bröderna själva då, som hade den goda smaken att ge en man och amatör med Downs syndrom, "Rocket" Valliere, en mindre roll som - Rocket! I övriga roller som sagt den genomläckra Eva Mendes som April, föremålet för Walts trånad, och Wen Yann Shih som May. Två ovanligt bleka och ointresanta tjejer sina vårlika namn till trots, speciellt för att vara en Farrelly-film. Här är de faktiskt bara med som dekoration och utfyllnad (men som de fyller ut...), vilket är lite synd. Farrellys brukar ha duktiga, kvinnliga roller i sina filmer. Musiken består, som brukligt är, av välkända (för oss äldre...) poplåtar från framför allt 1970-talet, dock anmärkningsvärt nog ej Stuck in the middle with you...inte heller kan jag förstå hur de kunde missa ett så gyllene tillfälle att spela den alldeles underbara och träffande klassikern från 1969, He ain't heavy (he's your brother), med Hollies.

Men missa för Guds (eller nån annans) skull inte denna roliga hyllning till småstadsfolk i allmänhet, och udda människor i synnerhet. Speciellt sammanväxta kockar som steker hamburgare, spelar målvakt i ishockey och slåss dubbelt så bra som alla andra!