Farväl Las Vegas handlar om Ben (Nicolas Cage), en alkoholiserad man med oklar anknytning till filmbranschen i Hollywood, som klipper alla kvarvarande band till sitt tidigare liv och åker till Las Vegas för att supa ihjäl sig. I Las Vegas möter han den prostituerade Sera (Elisabeth Shue). De blir förälskade och filmen handlar sedan om deras liv tillsammans innan Ben dör.

Manuset till Farväl Las Vegas är baserat på John O'Briens roman med samma titel, som enligt uppgift är delvis självbiografisk, vilket inte gör vare sig den eller filmen sämre. Tvärtom (även om de flesta av oss antagligen inte känner till något om John O'Brien).

Farväl Las Vegas berättar inte bara en kärlekshistoria mellan två människor på samhällets skuggsida utan är lika mycket ett triangeldrama mellan Ben, Sera och Alkohol, där alkoholen vinner. Det som griper mig mest är insikten att kärleken mellan Ben och Sera inte har en chans eftersom Bens kärlek till alkohol är starkare än allt annat. Kanske kan man också lika gott säga att det är hans önskan att dö som är den allra starkaste drivkraften i hans agerande? Av de antydningar som görs i filmen om Bens förflutna (han har en gång haft en familj) kan man sluta sig till att lutningen på hans nedförsbacke tilltagit under lång tid. Varför ska man då se en sådan uppenbarligen svart film och lämna salongen eller videosoffan deppig och sorgsen? Det finns flera anledningar. En är att filmen innehåller några av de absolut bästa och mest trovärdiga skådespelarprestationer som skådats.

Främst gäller det förstås den oftast briljante Nicolas Cage som helt enkelt ÄR alkoholisten Ben in i minsta detalj. Cage får fram darrningarna, rörelserna, beteendet, men även den totala hänsynslösheten hos Ben, som visar sig i att han inte bryr sig om någon eller något i sin omgivning bara han får fortsätta dricka. Han är ofta charmig och lättsam när han är full men uppträder lika ofta buffligt och hamnar i bråk på t ex kasinon och barer. Ben trampar också ideligen på Seras ömtåliga själ genom att inte höra eller förstå hennes känslor och behov. Visserligen gör Ben enstaka krampaktiga försök att återgälda den kärlek och omtanke Sera visar honom men det är lätt att se att han inte förmår ge henne lika mycket som hon ger honom. Ben talar också om för Sera att hon aldrig kan be honom sluta dricka. Kanske uppstår först i slutscenerna en verklig, sann känsla och kontakt mellan dem som de verkligen är utan sina förljugna roller, innan döden skiljer dem åt.

Elisabeth Shue (Sera), gör i Farväl Las Vegas den i särklass bästa rollprestationen i sin karriär, och om man minns att hennes övriga meriter inkluderar roller i sådana mainstreamprodukter som En natt på stan, Cocktail, Karate Kid och The Trigger Effect blir det hon åstadkommer här jämförelsevis än mer enastående. Sera lever på lögner, på rollspel. Hon är vadhelst och vemhelst hennes kunder vill att hon ska vara. I en scen säger hon att hon är nöjd med sitt liv, att det värsta är bakom henne (vad det nu är?) och att det ser ljust ut. Ändå går hon regelbundet till en psykolog och berättar om sina erfarenheter, och tycks innerst inne inte må särskilt bra. Liksom Ben befinner sig Sera i en alltmer brant lutande nedförsbacke. I filmen varvas Seras sessioner hos psykologen med scener från hennes liv med Ben.

Till skillnad från Julia Roberts som porträtterade den misstänkt vackra och oförstörda horan Viv i den i många avseenden förskräckligt förljugna och motbjudande filmen Pretty Woman, är och blir Sera, i Elisabeth Shues gestaltning, påtagligt känslomässigt och fysiskt sargad av sitt "yrke". Tydligast är det i början av filmen när Sera lever med sin pojkvän/hallick Yuri (Julian Sands), som är en annan slags förlorare i egenskap av invandrare från öststaterna, som likt så många andra rest till USA med drömmar om snabb framgång men som nu lever ett fattigt och småkriminellt liv på samhällets botten. Den enda som är underordnad honom är Sera och han ser till att hon vet sin plats genom att misshandla henne när hon inte "hjälper till" tillräckligt genom att dra in för lite pengar. Seras uppbrott från Yuri är en av filmens få ljuspunkter, eftersom man som åskådare åtminstone kan glädjas över att hon inte längre kontrolleras av någon annan som behandlar henne illa. Tyvärr uppfylls inte åskådarens önskan att Sera under filmens gång också ska finna vägen att bryta sig ur sitt självdestruktiva liv. Filmen slutar tyvärr med en känsla hos åskådaren att Sera fortsätter försörja sig på gatan och att hon kommer att gå under.

Det är svårt att göra upplevelsen av den här filmen rättvisa i ord. Den har förutom skådespelarnas prestationer, en tät och stram regi av Mike Figgis (med bl a utmärkta thrillern Internal Affairs på meritlistan) och en mästerlig ekonomi i berättandet, också ett mycket starkt samspel mellan foto, ljud och musik. Fotot är ofta vackert och effektfullt trots att färgskalorna är begränsade eftersom handlingen till största delen utspelas nattetid eller inomhus. De många ansiktsnärbilderna gör att vi kommer nära Ben och kanske främst Sera. Ljudet används innovativt och effektskapande liksom musiken.

De olika sånger bl a av och med Sting, som ingår i filmen, är väl integrerade i handlingen och känns inte instoppade för att främst göra reklam för artisten som i många andra filmer. Bäst gillar jag Don Henleys version av Come Rain or Come Shine som liksom Stings My One and Only Love och Michael MacDonalds Lonely Teardrops sammanfattar och förstärker känslor och stämningar i filmen. Farväl Las Vegas är en av få filmer jag sett vars människoporträtt verkligen griper tag på djupet och dessutom vänder på vissa fördomar om såväl alkoholmissbrukare som prostituerade, dock utan att glorifiera dem. Se den även om den gör dig ledsen, för film bör inte bara underhålla och roa på ytan utan också beröra och oroa oss på djupet.