Farsan (2010)

Efter den underbara Jalla! Jalla! och nästan lika roliga Kopps har Josef Fares hunnit med både Zozo och Leo. Och så nu, Farsan, som äntligen dykt upp på dvd. Det är en varm, kärleksfull och såväl rolig som sorglig komedi om tre snubbar som jobbar i Jörgens cykelaffär, som de mest tycks hänga utanför. Där sitter de och småsnackar, mekar lite och fikar. Jörgen (Torkel Petersson) själv har en halvdan relation med sin tjej Lotta (Jessica Forsberg) och inbillar sig att hon tänker lämna honom för den biffiga grannen. Jörgens mindervärdeskomplex och nojor växer, och för att behålla kvinnan i sitt liv försöker han agera mer macho. Filmens kanske allra roligaste scener är de i köket då Jörgen krossar ihop en grönsallad med sin biceps och juckar mot köksbordet som en dåre. Hans "kaxiga" tatuering är inte dum heller. Sedan har vi Juan (Juan Rodriguez) vars älskade jycke har blivit gammal och sjuk, men som han vägrar att avliva. Tredje mannen på plan är farsan Aziz själv förstås, spelad av den godmodige Jan Fares. Han tror att han ska bli farfar, då sonen Sami (Hamadi Khemiri) och hans flickvän Amanda (Nina Zanjani) ska ha barn. Men riktigt så enkelt är det inte, ska det visa sig. Farsan ska dessutom lära Jörgen hur man handskas med kvinnor och göra honom mer manlig. Detta efter filmens andra stora skrattscen, nämligen den där farsan skallar en ilsken och våldsam asiat som tänkt slå Jörgen sönder och samman efter ett missförstånd om en stulen cykel. Farsan är dessutom förälskad i Jörgens morsa Edith (Anita Wall) och scenen som uppstår när hon bjuds på familjemiddag är riktigt, riktigt pinsam.

Och det är också där vemodet och sorgerna rullar in i denna fina, lilla solskenshistoria. Jag gillar verkligen den här charmiga komedin, inspelad i Trollhättan, och betygstrean var väldigt nära att bli en fyra. Med några få riktiga asgarv till, hade det blivit så. Skådisarna gör nämligen allihop mycket bra ifrån sig, inte minst Jan Fares själv, och storyn är trovärdig, om än – givetvis - extremt skruvad. Annars hade det ju inte blivit så kul som det är. Man känner starkt för de inblandade och situationerna de lyckats hamna i. På ett eller annat sätt kan man relatera till samtliga. Igenkänningsfaktorn är således stor. Människor som dessa finns där ute, även om just de här passerar en del gränser de flesta av oss håller sig tryggt bakom. Josef Fares är synnerligen duktig på att skapa trovärdiga rollfigurer i sina komedier och i Farsan har han överträffat sig själv på den punkten. Vissa biroller, som nämnda asiat och en av de kvinnor farsan ska dejta, må spränga gränsen för vad som är trovärdiga personer av kött och blod. Men inte ens dessa karikatyrliknande småroller gör att filmen tappar fotfäste, och det går inte så långt att man irriterar sig på dem. Däremot undrar jag var medelåldersdiscot finns som farsan går på för att ragga ligger? Detta är helt enkelt svensk humor när den är som bäst, långt ifrån alla klyschiga Göta Kanal- och Jönssonligefilmer som produceras. Josef Fares hade kunnat göra det lätt för sig redan vid Jalla! Jalla! och bara öst på med förutsägbara uppföljare, men istället bjuder han filmpubliken på nya, oväntade upplevelser varje gång och det ska han cred för, helt klart. Farsan är en lättsam, skön och underhållande måbra-rulle och att den kommit ut på dvd är ett klart plus, då det gärna är en film man ser om lite då och då, för att bli på bra humör.