Klassiska sf-rysaren The Blob blev 28-årige Steve McQueens genombrottsfilm, en av tre sf-filmer av Irwin Yeahworth, som tidigare hade gjort en moralistisk ”rysare” om hur illa det kan gå när tonåringar lyssnar till storstadens locktoner, The Flaming Teen-age. Ett populärt ämne i det kalla krigets USA (och hos Staffan Hildebrand...).

Temat i The Blob är det klassiska: ett kärlekspar (McQueen och Aneta Corsaut, som 20 år senare skulle spela i Verktygslådemördaren...) som sitter och myser i en bil ute på bystan får syn på en meteoritliknande sak som dunsar i marken en bit bort.

Scenbyte: en bonnläpp ser samma klump dimpa ner utanför sin kåk, och vad gör karln? Jo, han petar på den så klart, och snart är karusellen igång! Dunderklumpen innehåller nån sorts plasma/skumgummi/bubbelgum som kastar sig över alla levande varelser och genast absorberar dessa. Den börjar med bonnläppen, och fortsätter med läkaren på sjukhuset, och vår vän Steve blir vittne till allt detta, men ingen i hela stan tror honom, varför den lokala dumsnuten ger honom utegångsförbud.

Till sist ser han ingen annan utväg än att bryta utegångsförbudet i jakten på det nu ballongstora geléhallonet. Först när folk börjar tro honom får de stopp på dess framfart, detta inne i en biograf som visar filmen Daughter of Dracula (en film som Jess Franco skulle göra - 14 år senare...). Nu är den stor som en varmluftsballong, och på väg att sluka alla inne i biografen, vilket vore synd på alla unga damer i tajta blusar. Steve McQueen finner dock på råd, och går till attack medelst kolsyresläckare, och snart är jorden befriad från blobban, vilken skickas till Sydpolen för evig nedfrysning. Åtminstone ända tills Larry Hagman (just det - JR i Dallas!) gjorde en rolig uppföljare/parodi 1972, Beware! The Blob.

För den glada titelmelodin svarade de då okända Burt Bacharach/Hal David, och den går så här nånting: Beware of the Blob, it creeps and leaps, and glides and slides across the floor...

Steve McQueen (här som Steven McQueen) gjorde i och med The Blob sin huvudrollsdebut, och för detta fick han $3.000, icke att förakta 1958. Tio år senare erhöll han en miljon dollar för Bullitt, och för sin sista film, Människojägaren (1980), fick han hela tre miljoner. Han dog strax därpå, blott 50 år gammal, i cancer. Han var en av de absolut största fixstjärnorna och sexsymbolerna på 60- och 70-talen, och är idag kanske mest känd för just Bullitt, Skyskrapan brinner och Papillon.