I en annan recension denna vecka skriver jag att de filmiska auteurerna är döda. Utan att ha vidare koll på Robert Lepages övriga produktion, så motstrider Far side of the moon min tes på de flesta vis. Lepage har inte enbart producerat, regisserat och skrivit manus till denna FIPRESCI-vinnare vid Berlins filmfestival. Han spelar även de båda huvudrollerna – tvillingbröderna Philippe och André som i filmens inledning just fått dödsbudet om deras mor.

Främst är det Philippe vi får följa. En medelålders doktorand i astronomi som försöker få sin teori om narcissismens inverkan på de första rymdingenjörerna godkänd. Eftersom han inte lyckas med det, får han behålla sitt jobb som teleförsäljare åt tidningen Le Soleil (Solen). När han en dag ser att det utlovas ett pris för att filma ett videomeddelande som sedan ska skickas iväg till eventuella utomjordingar, så nappar han direkt. I och med att han börjar gå runt med sin videokamera och iaktta de mest triviala sakerna i sitt liv, till exempel möblemanget i lägenheten, så börjar han fundera på viktigare saker. Hur det kommer sig att människan aldrig kan acceptera någon form av högre intelligens, utan ständigt ägnar sig åt navelskådning istället. Eller hur man ska göra för att förena det oändligt banala med det oändligt väsentliga.

Lepages film kan på många sätt anknytas till Spike Jonzes Adaptation. Där finns tvillingbröderna, spelade av samma skådespelare, där den ena är en aning i förgrunden och förargar sig på den andres futila framgångar. Där finns också drömmen om att vara något större, någon som betyder något, en människa som bidragit med något till denna värld. Vare sig det rör sig om en film om livet i sig eller en uppsats om ryska rymdingenjörers förtjusning i sig själva. Men en annan aspekt som gör båda filmerna i hög grad sevärda är att huvudkaraktärens idéer och tankar ständigt reflekterar hans egna tillkortakommanden. Att skriva om narcissismen hos en man som levde för över ett halvsekel sedan är ganska tryggt, men att inse att det egentligen rör sig om ens egna misstag är svårare att svälja. Philippe kan bara drömma om att åka upp i rymden, men den mest astronomiska känsla han kan uppleva är antingen genom att röka en joint eller stirra in i tvättmaskinens mjuka virvlar.

Far side of the moon är en vacker och mycket insiktsfull film om avståndet mellan människor. Om hur bitterheten oftast är försoningens största hinder. Ofta påminner den en hel del berättarmässigt om Woody Allen med voice-overs, återblickar på barndomen och de ständiga självreflektionerna. Men som i Woodys bättre stunder, bygger även denna film på ett starkt och roligt manus som sällan blir tråkigt.