Velvet goldmine gjorde inget större intryck på mig när jag såg den. Fann efteråt att de flesta dyrkade den, men avskydde Ewan McGregors helgerån av T.V.eye. För mig var hans Iggy-framträdande möjligtvis höjdpunkten. När jag tänker tillbaka på den, känns det som om den dock uppfyller alla möjliga ramar för en typisk kultfilm. Inte enbart det mystifierande porträttet av relationerna mellan Iggy och Ziggy, utan även en hel popkultur som fortfarande lever på Mars medan alla andra bor i Manchester. För att inte tala om den explicita homoerotiken!

Den som söker en kultfilm utifrån nämnda popreferenser, lär anse Far from heaven väga lätt. Todd Haynes första film sedan Velvet goldmine är återigen retro, återigen gaypolitisk och återigen skildrande personer som måste hantera sin persona i förhållande till stereotyper. Men till skillnad från den svävande romantiseringen av glamrockens glans, beger han sig här till 50-talets Connecticut och skildrar en hemmafrus politiska och personliga väckelse. Låter inte helt party, men är verkligen helt fantastiskt. Första kvarten misstänker man en viss ironisk ton, likt Välkommen till Pleasantville, i de grälla fifties-miljöerna. Men det är snarare magiskt. En behagligare presentation av en svunnen miljö har sällan skådats. Och när själva handlingen kommer igång (Cathys make visar sig vara homosexuell och behöver psykiatrisk hjälp för sina problem, medan den svarte trädgårdsmästaren tilldrar sig Cathys intresse) inser man snabbt att Haynes spelar simultant på flera lyror och klarar av det galant. Såväl den underkuvade homosexualiteten som likt ett virus anses botbart, som den flagranta rasismen som genomsyrar smilfinkarnas politiska korrekthet bearbetas insiktsfullt och vackert. Scenen där en svart pojke doppar sina tår i hotellpoolen och orsakar en total evakuering av alla andra badande är otroligt stark. Och det är den inte ensam om att vara.

Själv anser jag ofta Återstoden av dagen vara den främsta skildringen av olycklig kärlek, just i den blickintensiva busscenen i slutet, men frågan är om Far from heaven inte hamnar på samma prispall. Människorna som porträtteras är ursprungligen karikatyrer av sig själva och tvingas inse att deras känslor abrupt kommer gå i clinch med det chica, äppelkindade kärnfamiljsidealet som håller dem i cement. Men när Julianne Moore/Cathy närmar sig insikt om att hennes egna känslor och inte de godtyckliga väninnornas är de enda hon behöver följa, är kontrasterna så obehagliga att det fullkomligt skakar om en. Och när man ändå är inne på ämnet - Julianne Moore är ett under, hon är en gudinna, jag kan inte minnas senast jag blev så betagen av en skådespelare. Hennes förändring under filmens gång återspeglar ett känslomässigt maratonlopp och görs med sådan delikat inlevelse att jag tårade ner kinderna mer än en gång. Far from heaven rekommenderas främst för alla hårdnackade kristdemokrater för en smula obehag och kanske en viss konvertering i kropp och knopp.