När jag först hörde att det var Joel Schumacher som skulle göra film av Andrew Lloyd Webbers musikal Fantomen på operan, baserad på Gaston Leroux klassiska skräckroman med samma namn, så kände jag mig skeptisk. Visst har Schumacher gjort en handfull ganska så minnesvärda filmer, men det som krävs för att göra en bra musikal är inte detsamma som krävs för att göra en bra thriller. Och att Lloyd Webber själv varit involverad som både medförfattare till manuset och som producent är ju ingen kvalitetsgaranti. Det färdiga resultatet är dock med beröm godkänt och dess brister ligger mer hos förlagan än i det filmiska hantverket.

Faktum är att handlingen egentligen är rätt korkad, för att inte tala om klichéfylld. Ung föräldralös skönhet visar sig vara en stor sångbegåvning då den tidigare stjärnans divalater ger henne chansen. Ung vacker adelsman som precis övertagit rollen som operans beskyddare återfinner i henne en förlorad kärlek. En man med vanställt ansikte som lever i kloakerna och har lärt kvinnan att sjunga försöker med hot och våld vinna hennes kärlek även han. Den unge vackre adelsmannen beskyddar henne mot den fule mannen från kloakerna. Vad som möjligen är intressant i det hela är de frågor som i marginalen väcks kring hur en människa kan formas av sitt yttre. Jämför man med en annan Lloyd Webber-musikal som också filmatiserats, Jesus Christ Superstar, så är denna ganska banal.

Men med detta inte sagt att filmen inte berör mig, för det gör den. Det finns nämligen i musiken och texterna en innerlighet med något slags äkthet som gör det möjligt att trots allt verkligen bry sig. Som förför hjärtat även om hjärnan lämnas kallsinnig. En del handlar det förstås också om att Emmy Rossum, som spelade mordoffret i Mystic River, är så rätt i den kvinnliga huvudrollen som hon är. Hon är vacker på ett lite gammeldags sätt, men för den skull inte osexig, och hon sjunger så vitt jag kan bedöma riktigt bra. Ytterligare en sak som lyfter filmen är sedan det visuella. Den är här inte lika spektakulär som Moulin Rouge (hur kunde den vara det!?) men de ofta färgrika och lätt kitschiga miljöerna är åtminstone i mina ögon mycket tilltalande. Och uppenbarligen har man lagt ner en hel del möda på dem, vilket inte minst återspeglas i det faktum att operans gigantiska, specialtillverkade kristallkrona ägnas en egen minidokumentär i det rikliga extramaterialet.

Fast i slutänden hänger det förstås mycket på ens inställning till traditionell musikalmusik ifall man uppskattar filmen eller inte. Älskar man sådan kommer man också att älska Fantomen på operan, står man inte ut med den är frågan om några tjusiga miljöer i världen kan kompensera för två timmars lidelsefull sång.