När trenden att låta serietidningarnas superhjältar ta klivet över till filmduken startade tyckte jag att det var en lysande idé, och såg det hela som ett gyllene tillfälle för Hollywood att blåsa liv i sin förstelnade filmproduktion. En mix av välkända karaktärer och den moderna tekniken borde kunna ge oss en räcka hisnande filmäventyr. Riktigt så har det inte blivit, och med tanke på de enorma summor som bolagen satsar på de här filmerna är resultatet klent. Spider-Man och X-men var riktigt bra, men uppföljarna har dessvärre inte alls varit lika skojiga, trots en större budget. Eller är det kanske just därför filmerna blir sämre? Allt ska vara större och bättre, men det blir mest bara ett spektakel av det hela. Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer är film nummer två i serien om Fantastiska Fyran, och den följer mönstret med större budget - sämre film.

Den första filmen berättade om hur Fantastiska Fyran (som de ju heter på svenska sen gammalt, red:s anm.) fick sina superkrafter i samband med ett vetenskapligt uppdrag i rymden på ett lite långdraget, men för mig som aldrig har läst serien rätt charmfullt, sätt. Det var skönt att stöta på ett gäng superhjältar som inte var invecklade i en massa psykologiska grubblerier. De gillade att vara hjältar, och de dolde sig inte bakom andra identiteter. Den andra filmen fortsätter på samma linje, och tar i stort sett vid där den förra slutade, med ett Amerika som hyllar sina hjältar. Visserligen är Fantastiska Fyran lite präktigare än andra superhjältar, men gänget är inte alltid överrens. Att Jessica Alba som Invisible Woman och Ioan Gruffudd som Mr. Fantastic är lite färglösa (fel - de är ju blå, red:s anm.) tycker jag inte är något problem, eftersom de bildar kontrast mot gruppens två övriga medlemmar, The Thing (Michael Chiklis) och Human Torch (Chris Evens). Det här är en grupp som kivas en hel del utan att det blir samma tröttsamma tjatter, som exempelvis förpestar Dödligt vapen-filmerna. Tyvärr utnyttjar Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer inte alls det här som den borde. Jag menar: här vill Invisible Women och Mr. Fantastic gifta sig och bli vanliga amerikanska medborgare, till de två övrigas förtret. Av det här gör filmen ingenting mer än att introducera den laddade konflikten. Sedan blir det inte så mycket mer.

Superhjältar vinner nästan alltid på att man skapar enkla, koncentrerade historier som berättas med glimten i ögat. Tyvärr är dagens Hollywood av en annan åsikt. Där läser man manus som man läser ekonomiska rapporter, och vid storsatsningar som Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer siktar man på att nå så många målgrupper som möjligt att handlingen allt mer kommit i skymundan. Idéer slängs in på måfå utan att renodlas, och i stället satsar man på det spektakulära och tekniska finesser. När det gäller tekniska landvinningar är Silversurfaren verkligen en triumf för filmmakarna. Silversurfaren är den absolut läckraste seriefigur som dykt upp på film. Han är supercool där han glider omkring på sin bräda, men varken regissören Tim Story eller någon annan verkar veta vad de ska göra av honom. Filmen saknar överhuvudtaget en riktigt hållbar historia, men vill ändå att vi ska känna domedagsvibbar genom att bjuda på misosoppa. Man har till och med döpt soppan till Galactus; det är ett märkligt väsen som far fram genom universum och slukar planeter. Slutet närmar sig alltså för vår kära planet, men det tar ett tag innan jag förstår att vi ska se misosoppan som ett hot.  Det blir inte lättare av att våra kära vetenskapsmän och hjältar - Jessica Alba och Ioan Gruffudd - mest ägnar sig åt bröllopsbestyr och inte verkar bry sig om alla naturkatastrofer som Galactus skapar. Om inte de bryr sig, varför ska jag då bry mig? För att få lite ordning på torpet slänger filmen därför in en favorit i repris, och då snackar jag inte om gamle ärkefienden från första filmen, Victor von Doom, som oväntat återkommer i Julian McMahons skepnad. Nej, jag snackar om vår käre Andre Braugher som en gång i tiden lämnade historiens bästa polisserie, Uppdrag: mord, för att satsa på en filmkarriär. Den har inte gått särskilt bra, men här dyker han upp som ilsken general. Varför han är så arg har jag svårt att få kläm på, men det kan bero på att han återigen är tvungen att lägga en usel film på sin meritlista.