Fantastic Four förtäljer ganska exakt historien om Fantastiska Fyrans uppkomst i den allra första serietidning som Marvel Comics över huvudtaget gett ut, det vill säga Fantastic Four #1 från november 1961. Man får väl anta att de som ser filmen känner historien rätt väl och inte behöver ha den återberättad, medan de som inte alls känner till den troligen struntar i vilket men gärna låter sig förföras - eller förfäras - av 105 minuters sprudlande underhållning med muskulösa actioninslag, ironisk humor och en lättklädd Jessica Alba. Som verkligen är het just nu, med Sin City på biorepertoaren och den våta drömmen (i dess bokstavliga bemärkelse...) Into the blue snart uppe på de amerikanska biodukarna.

Den här 24-åriga Jessica är felfri som Susan Storm, affärs- och forskarpartner till Victor von Doom, äckligt rik företagsledare och gammal skolkamrat till Reed Richards (31-årige walesaren Ioan Grufudd, vars efternamn uttalas som Griffith), den briljante forskaren som var fästefolk med Susan innan hon tröttnade på hans variabler. Medan Susan sover med fienden konkar Reed med sitt företag, och tvingas nu svälja förtreten och be von Doom om hjälp. Han vill fara ut i rymden med den senares farkost i syfte att bekämpa fattigdom, sjukdomar och sån skit i nåt oklart forskningsprojekt. Detta betraktar den tämligen egoistiska von Doom (typ: "En osjälvisk handling? Vad ska det vara bra för?") som frapperande enfaldigt, men anar några dollar ytterligare att foga till dem han redan förfogar över. Så han säger OK till hela det riskabla företaget - och riskerar därmed sitt eget företag.

Som förstepilot medbringas den hetsige Johnny (säkre Chris Evans, som förtjänade denna roll via perfekt spel i Cellular/Final call), playboy och lillebror till Susan, medan Reeds gamle vapendragare Benjamin Grimm, en from men fysiskt kapabel herre som troligen är mer besläktad med Benjamin Syrsa än Bröderna Grimm, också får följa med. Liksom Doom-herren själv, spelad med den äran av den 36-årige australiensaren Julian McMahon. Ben ville egentligen vara förstepilot, men får här spela andrafiolen. Och så går det som det går - åt helvete. De hamnar i en sorts kosmisk tsunami som sånär får Ben att i stället spela harpa för alltid, och i försöket att rädda honom utsätts De Fyras Gäng för en kosmisk överdos som, ska det senare visa sig, formulerar om deras DNA. Detta medan mesfinken von Doom gömmer sig bak några skyddande plåtar. Väl tillbaka på planeten Tellus kommer Susan strax underfund med vilken taskmört Victor är, liksom det faktum att hon fortfarande älskar Reed (som faktiskt betyder "vass", alltså den som växer vid sjöar), hans förbannade variabler till trots. Och kärleken, den är besvarad även om den inte uttrycks så där himlastormande direkt.

Genförändringarna förde med sig att Reed kan tänja på sig så pass att han kan sitta kvar i sin fåtölj och sträcka sig efter en pilsner ute i köket. I en annan stad (äh, där tog allt i). Johnny tar på lågskorna och förvandlas till en mänsklig fackla med ett brinnande intresse för skidåkning via helikopter och med eld i baken, liksom den något udda sporten MC-flygning. Allt medan Susan Storm, alias Den Osynliga Flickan, visar prov på...ähh, sin osynlighet. Tror jag, för det syns inte. Och härpå följer en offentlig presentation där gänget först ställer till med kaos, men sedan räddar en hoper människor på London Bridge (i själva verket en kopia uppbyggd i Vancouver), och detta sker under en effektfull kvart där muskulös action, nervpirrande spänning och ironisk humor blandas med en strippande Jessica Alba  i sina allra hetaste lingeries - vad mer kan man begära? Gratis popcorn...?!? Stan Lee i en biroll (det får man...)?

Därefter uppstår fnurra på trån mellan den grymtande Ben (Mikael Chiklis) och snustorre Reed då Dr. Doom, den racksingen, fått vår trögtänkte vän att tro att Reed inte längre behöver sin förlängda arm - han har ju numera två egna - och därför lierar sig med Doomherren i hopp om ett botemedel. För Ben, han har förvandlats till The Thing, eller Big Ben som han kallades i svenska serietidningar, en gul Michelin-gubbe med ett hjärta av guld men en hjärna av sten. Och vägen till slutuppgörelsen med von Doom har av många recensenter betecknats som lika trist som den inledande halvtimmen, och jag kan hålla med - på mitt sätt - det vill säga jag tycker varken att dessa 30 eller de första 30 är tråkiga alls. Nej, nån action ser vi knappt av, men om det är för mycket av detta eller av specialeffekter beklagar man sig över bristen på karaktärsutveckling, och är det för lite är den "trist". Samma okunniga bedömningar har många gjort av både Hulk ("det är ju löjligt som han hoppar") och Daredevil ("dysterkvist" och "gummibög" kallades han i Sverige). Hulk tar sjumilakliv i serietidningen, liksom Daredevil inte är nån muntergök direkt. Vad förväntade sig folk? Att Hulk skulle ta tunnelbanan och Daredevil börja steppa och sjunga på hustaken? Nä, tack! säger jag, för att man i stort sett hållt sig till originalhistorierna i dessa filmatiseringar av ens gamla seriefavoriter. Till skillnad mot Superman, där man helt förvrängde Siegels och Shusters ursprungliga serie (de fick för övrigt fick $500 att dela på för de fem första numren av Action Comics, där Superman debuterade 1938, innan de blåstes av förlaget).

Hade jag varit recensent på nån av slaskpressens tidningar hade jag skrivit något originellt i stil med "Sommarens actionfilm" eller kanske Fantastic Four Fenomenalt Fartfylld Fantasy För Fansen och gett den fyra lösnäsor i hopp om att mitt namn skulle synas i helgens bioannonser. Nu är jag betydligt blygsammare av mig och nöjer mig med mer modesta kommentaren "Fantastic Four är en blandning av välregisserad och välspelad action, konfliktfyllt drama och med precis den gnutta humor filmen behöver för att hålla en uppmärksam alla 105 minuterna." Och precis som i serietidningarna levereras den i form av det allestädes närvarande tjôtandet som hetsporrarna Johnny och Ben utväxlar. Lite trist är det nog att alla dessa serietidningsfilmer måste skildra ursrungshistorien i dess helhet i första filmen. Vi som kan den tycker det är lite träligt, medan alla andra säkert kunde strunta i vilket.

Varför inte gå direkt på den svåra uppföljaren, och alltså släppa Fantastic Four 2 (ska den heta Fantastic Eight...?!?) och Spider-Man 2 direkt? Å andra sidan brukar dessa inte gå så bra, så det vore ekonomiskt smartast att göra trean med en gång och hoppa över de två första filmerna. Så slapp vi vänta ett helt år på Spider-man 3...