Den amerikanska independentfilmen har lyckats porträttera ungdomars liv och drömmar på ett charmfullt sätt de senaste åren. Lika lyckosam har man inte varit i presentationen av åldringars liv och det är inget Tamara Jenkins Familjen Savage ändrar på. Hennes film börjar med drömaktiga bilder från en plats för äldre i Arizona som heter Sun City. Det är bilder som verkar hämtade från reklamens värld med pensionärer som spelar golf, har gemensam vattengymnastik och dansar i stora grupper. Det är en idyll som gränsar till det parodiska och man undrar om den lyckliga tillvaron verkligen kan vara sann. Det är den inte, vilket vi förstår när Lenny Savage (Philip Bosco) dyker upp i bild. Han bor i Sun City tillsammans med en kvinna som är riktig knackig, varför en vårdare ränner omkring i hemmet. Den manliga vårdaren är av den mästrande typen och kommer inte överens med Lenny som å sin sida är av den vresiga typen. Ett gräl leder till att Lenny blir inmotad på toaletten för att göra rent efter sig, men istället för att städa skriver han snuskigheter på väggen med bajs. Det är rena upproret och för ett ögonblick förväntar jag mig att en åldrad Dee Snider ska dyka upp i filmen och vråla: ”We´re not gonna take it”. Det är inget snack om att man med en gubbnäve skit kan man slå världen med häpnad.

Det som börjar så spännande med en originell protest av en upprorisk pensionär visar sig vara värt ingenting. Om jag för en kort stund tror att det är i protest som Lenny skitar ner badrummet, så tas jag snart ur den villfarelsen. Det här är ingen film som ger sig ut på minerad mark och regissören Tamara Jenkins, som även har skrivit manus, korrigerar det hela snabbt genom att förvandla Lenny till ett kolli; allt förklaras med att han har blivit senildement. Han är således fullständigt tom i bollen och när hans sambo dör slänger hennes giriga ungar ut honom för att kunna sälja huset. Någon måste därför ta hand om den gamle gubben och lotten faller på barnen Jon (Philip Seymor Hoffman) och Wendy (Laura Linney) som inte har haft någon kontakt med sin far på evigheter. De båda barnen har olika åsikter om var deras pappa ska tillbringa sina sista dagar, men storebror Jon ordnar i alla fall snabbt fram ett rum på ålderdomshemmet i Buffalo, där han arbetar som universitetslärare i drama. Wendy är mer tveksam till den lösningen och vill skaffa sin far ett finare ställe att tillbringa sin sista tid. För att döva sitt samvete piffar hon upp hans rum med stora kuddar och märkliga lampor. Det är dock mer för sin egen skull än för att fadern behöver prylarna.

Med Laura Linneys och Philip Seymor Hoffmans entré marginaliseras tyvärr ålderdomstemat och filmen handlar huvudsakligen om de båda barnens medelålderskris. Farfar får helt enkelt kliva ner i skiten för att independentfilmens fixstjärnor ska få tillfälle att blotta sina själsliv för varandra. Det gör de mycket bra och utan tvivel är Familjen Savage en välspelad film, men Tamara Jenkins verkar inte riktigt veta vad för sorts film hon vill göra. Förutom att hon dribblar bort ålderdomstemat har hon svårt att hitta rätt tonläge och filmen pendlar mellan drama och svart komedi. Trots att dialogen för det mesta både är tänkvärd och fyndig, så finns det stunder då skämten bara känns ansträngda. Det här är en independentfilm som man tycker sig ha sett förr och filmen påminner en hel del om Laura Linneys skilsmässodrama The squid and the whale. Hon är bra i båda filmerna, men rollen i Familjen Savage är mycket större. Det intressanta är att filmen trots det aldrig kommer upp på samma nivå som The squid and the whale. Det kan vara så enkelt att filmskaparna har lättare att identifiera sig med barndomen och därför lättare knåpar ihop en berättelse som även lägger fram andra perspektiv i ett familjedrama. Familjen Savage däremot har inte komplexiteten för att bli riktigt bra och frågan är om filmen blivit av utan Laura Linneys och Philip Seymor Hoffmans medverkan. Det här är en film som man slentrianmässigt tycker är bra, men sedan aldrig funderar på att se om.