Ett: Ben Stiller är inte direkt en av mina favoriter. Han fungerar utmärkt när han seriöst underspelar (Reality bites), eller när han idkar groteskt överspel (Dodgeball), men i sitt normalläge är han inte mer än en mindre aggressiv, mer vältränad variation och inte lika skön variant av Adam Sandler. Två: Robert De Niro är en suverän skådespelare. Dock bör han hålla sig från komedigenren. Att vara grinig och se ut som om man har konstant förstoppning är inte vad jag ser som komiskt. Ergo; Släkten är värst var sebar enbart tack vare en gnutta charm och någon enstaka rolig scen.

Och Familjen är värre är precis samma film en gång till, men omvänt. Greg och Pam planerar att slutligen ta sina steg fram till altaret för att förenas tills döden skiljer dem åt, men föräldrarna har ännu inte mötts - något som en weekend hos Gregs föräldrar ska råda bot på. Kulturkrockarna familjerna emellan är obligatoriska; Pams föräldrar, eller rättare sagt Pams stockkonservative före detta CIA-agent till far är inte direkt som fisken i vattnet när han hamnar bland Gregs föräldrars liv och leverne, lössläppt hemmakarl respektive sexualrådgivare som de är. Lägg till detta ett antal pinsamma situtioner, ett par förväxlingar - och en kassasuccé av det tyngre slaget är garanterad. Folk är nämligen av någon anledning villiga att betala ytterligare en gång för en film de redan sett - det är bara att se box office-siffrorna i USA och tappa hakan. Men denna upprepning är ändå snäppet bättre än sitt original. Där Släkten är värst bara framkallade några småfniss, lyckas familjen Focker skapa ett par riktiga skratt.

Den enda riktiga skillnaden mellan de bägge filmerna är just de två ess man har blandat in i kortleken denna gång: Dustin Hoffman och Barbara Streisand. Helt fenomenala bägge två stjäl de filmen i varenda bild de råkar befinna sig i, och lyckas bitvis aktivera De Niro på kuppen. Att man sedan fortfarande inte har särskilt många skämt som håller, att Jay Roach inte har någon känsla för komisk tajming i sitt regisserande (de första Austin Powers-filmerna undantagna, men de var deus ex machina tack vare sina dumskojiga manus och en inspirerad Mike Myers) och att man försöker fixa billiga poäng genom fåniga klipp på ett spädbarns grimaserande är smällar man får ta, för Streisands återkomst till den vita duken ger krydda till något som redan är tuggat på och gör inte bara detta sebart, utan nästan sevärt.