16-åriga Ninni (Leyla Belle Drake) har lovat sig själv att inte tappa kontrollen över sitt liv. Hon ska förbli oberoende och stark, och hon vägrar konstant att förlita sig på någon annan. Tillsammans med mamma (Malena Engström), pappa (Jacob Nordenson) och sina två yngre syskon (Penny Elvira Loftéen och Charlie Gustafsson) tillbringar hon sommaren på landet, i en miljö så sommaridylliskt svensk att man bara känner igen den från, just det, annan svensk film. Familjens förhållanden däremot är allt ifrån idealiska. Deras ekonomi stramar och föräldrarna vänder på varje krona medan barnen skriker efter hamburgare och videospel. Jag tänker ”Aha, Lena Hanno Clyne har velat göra en film om en alldeles vanlig familj och deras vardag. En familj med problem man lätt kan känna igen sig i”. Tji får jag. För när de pengamässiga bekymren blir alltför ohanterliga och banken plötsligt hotar med att säga upp lånet på huset, då spårar karaktärerna ur totalt. Ja, inte för att de någonsin beter sig speciellt behärskat.

Falla vackert rymmer en brokig skara förvirrade vuxna, med en oansvarig mamma i spetsen. En mamma som super sig full på midsommarfesten med vännerna, röker marijuana till flummig 60-talsmusik och strular med den avsevärt yngre Ramón. Och för att vi som biobesökare ska förstå hur verkligt frigjord hon känner sig tillsammans med Ramón åker hennes tröja av och hon dansar halvnaken med stora, svepande rörelser. Den colombianske Ramón är ett kapitel för sig. Han strosar in i sommaridyllen och filmens handling med skjortan uppknäppt och ett leende på läpparna. Det helsvenska exponerat, där det liksom darrar till i mötet med det exotiska. Tyvärr gör filmen ingenting för att krossa bilden av det ickesvenska som något obekant och främmande. Med ett charmigt leende förför Ramon alla kvinnor han möter, utan att någon någonsin bryr sig om hans bakgrund. Eller ännu mindre; har några betänkligheter avseende vad det ska bli av honom. Strular det sedan till sig i den svenska sommaridyllen så offrar man genast främlingen.

Filmen igenom tvingas Ninni ansvara för sina yngre syskon medan föräldrarna grälar, grälar och...rånar banker. Jamen, faktiskt! Det trodde man inte, att den välartade familjen skulle börja planera bankrån. Tillsammans med den mer erfarne Ramón (vem annars?) börjar de leka med tanken, för att så småningom omsätta det hela i verklighet. Och det är här det blir konstigt. När det som börjat som en film om en vanlig familj med allmänna problem plötsligt bara skenar iväg. Jag menar, så sitter då vardagsmamman där, iklädd kass peruk och för stora solglasögon i en flyktbil utanför banken, medan pappan springer runt i en för stor skinnjacka. Hu! Vem som helst som har sett ett bankrån på film förstår vad de håller på med. Visst kan jag stundom känna sympati för de trasiga karaktärerna i Falla vackert, men det gör inte att jag tror på dem. Inte för en sekund tror jag på dem.