Detta är populistisk propaganda när den är som allra bäst! Inte bara vann Michael Moore Guldpalmen i Cannes (något som enbart hänt en enda dokumentärfilm tidigare), han ses numera allvarligt i amerikanska massmedier som George W. Bushs framtida baneman (något som varit hans mål ända sedan dagen Bush fuskade sig in i det ovala rummet). Med dessa ord går det uppenbart att läsa mig som en Moore-sympatisör och det gör man rätt i. Han må vara en sensationalist i sitt dokumentära medium, han må också ha ganska omfattande bankkonton som han döljer bakom den lufsiga kepsprydda imagen, han må dessutom kamma sanningen något för att passa hans syften. Något i hans framfusiga persona säger mig dessutom att han egentligen inte är någon vidare trevlig person. Ändå faller jag pladask. För kan denna film orsaka Bushs fall från makten, så har Moore gjort hela världen en stor tjänst.

Fahrenheit 9/11 inleds med en av Moores ofta omtalade politiska nutidshändelser – nämligen valsegern som gjorde Bush till president. Det är inte enbart den diskutabla strykningen av stora mängder av den demokratröstande befolkningen, utan även den republikanskstyrda medierapporteringen som kommer i fokus. Därefter får vi följa de invånare som ströks (nämligen Floridas afroamerikaner) ta upp det hela i senaten, men tjena, ingen senator vill stödja deras protest och därför läggs allting ner.

Michael Moores tempo är som vanligt häpnadsväckande. I hans debutfilm Roger och jag blev han mestadels omsusad för anpassningen av det journalistiska formatet till ett långfilmsmedium. Och självfallet för hans träffsäkra humor rakt i skrevet på etablissemanget. Men det var först i hans Oscarsbelönade Bowling for Columbine som han även drev upp tempot och lyckades fullända sin satir byggd på enkel montageklippning. Något som gjorde saken lättare var uppenbart att budgeten tillät en större stab av medhjälpare, bland annat hans arkivspecialist Carl Deal som han använt sig av även till Fahrenheit 9/11.

Filmen bygger till stor del på material från nyhets-TV och främst klipp från den tidsperiod som utgjort George W:s era vid makten. Men den söker sig även tillbaks till Bush den äldres förehavanden för att belysa det som varit den heta potatisen för regenten – nämligen familjens affärer med Bin Ladin-familjen. Moore ställer den hypotetiska frågan om till vem George W egentligen saluterar i slutet av dagen – de miljoner av hans landsmän som han är där för, eller de saudi-araber som stött han och hans familj genom alla år.

Som ett svidande piskrapp ekar därmed en av de mer sensationella scenerna i filmen tungt. Nämligen den upptagning av Bush i det klassrum i Florida där han fick höra om WTC-attacken. En av lärarinnorna filmade med egen videokamera och fångade de sju minuter av total paralysis som präglade Bushs uttryck efter att fått höra om den andra attacken. Moore spekulerar i denna reaktion av stillasittande – undrade George om det var så bra att han hade tagit ut så mycket semester och inte läst FBI:s rapporter om flygplansterrorattacker? Eller rent av om det var så bra att han skurit ner på FBI:s resurser för den sortens utredningar? Eller tänkte han kanske att han hängt med fel polare, varpå Moore klipper in bilder på Bin Ladin-familjen, talibaner på besök i USA eller saudi-arabiska oljeshejker. Moore gissar kanske på allt ovan, men fortsätter med att spekulera i att det kanske var redan i denna stund som Bush tänker ut lösningen på problemet – nämligen skylla allt på Saddam. En gissning som inte är alltför långsökt när en talesman från CIA påpekar att Bush snabbt bad om all möjlig info om Irak, för att redan börja planera en invasion.

Detta är den möjliga kärnan i Moores film, som förvisso sträcker sig bortom Bushs maktinnehav. Att presidentmakten i USA inte emanerar från folket, utan från de pengar som en gång stött presidenterna att nå till makten. Och som Moore påvisar blir konsekvenserna fatala. I andra halvan av dokumentären återvänder han, än en gång, till sin hemstad Flint och träffar Lila Lipscomb, en kvinna som fullt ut stöder kriget i Irak till en början. Men när hennes son dödas i en helikopterattack och hon läser upp det sista brevet från honom, som uttrycker stort tvivel inför USA:s insatser, kollapsar allt.

Fahrenheit 9/11 lyckas med att föra sina politiska teser bättre än någon dokumentär jag tidigare sett. Den listar fakta efter fakta som bygger en totalt förintande bild av presidenten, men utan att göra något skamlöst påhopp. Faktum är att Moore flertalet gånger slipper montera ihop sin sarkastiska svada med komprometterande bilder av George W. Ibland räcker det med presidentens egna dårutsagor. Vad sägs om "Sure a dictatorship would be easier" eller klassikern "After all, this is a guy who tried to kill my dad at one time" om Saddam. Tidigt i filmen får vi bevittna Georges jakt på bältdjur (som visst gräver ner sig i jorden och gömmer sig). Mer klockren metafor för hans framtida krigsutflykter får man leta efter.

Men framför allt är Moores film ett mästerverk i dess fulländade användning av dokumentärmediets alla möjligheter. Klippningen är fenomenal och hoppar stundtals från brutala reportagebilder från Irak (av sönderbombade barnarmar, tortyrbilder (icke de redan kända utan helt andra) och amerikanska soldater som förklarar hur de gillar att sätta på Bloodhound Gangs Fire Water Burn innan de bombar sönder Bagdad) till en välregisserad Britney Spears som uttrycker sin fullständiga tillit till presidenten. Moore håller dessutom tillbaks på hans traditionella konfrontationer för att låta ämnet och fakta föra talan. Till exempel hur det kan komma sig att hela House of Representatives röstade igenom Bushs Patriot Act som medförde stora inskränkningar på medborgarnas rättigheter, utan att ens läsa den.

Det finns en man som en timme in på filmen säger sanningen till sina kamrater på gymmet – att Bin Ladin var en fruktansvärd skurk som bombade sönder alla människorna i WTC, men att han aldrig kommer bli en lika stor skit som Bush som förklarar krig mot ett annat land och bombar civila för att tjäna ännu mer pengar på olja och vapen. Vad händer med mannen? Jo, FBI kommer och knackar på hans dörr dagen därpå.

Michael Moores film är därför inte bara enormt underhållande, otroligt välkomponerad och en fantastisk böld i röven på Bush – den är även otroligt viktig och jag kan bara hoppas att den uppfyller Moores önskemål om ett nytt styre i USA. Tyvärr så är Bush enbart en symptom (om än rejält svårartad) på mer strukturella problem i det amerikanska samhället, men kan Moore i fortsättningen även belysa dessa problem så ser framtiden onekligen ljusare ut.