Den spanske veteranen Carlos Saura virvlar vidare i musikens underbara värld. Efter sinsemellan väldigt olika filmer om flamenco och tango har han den här gången vänt blicken mot Portugal för att ta sig an fado. Filmen heter kort och gott Fados och för att presentera denna känslostarka musik har han iscensatt en musik- och dansföreställning. Det är en vacker och livfull film, men också Sauras personliga vision av musiken, varför han inte drar sig för att plocka med musik som inte är traditionell fado. Här finns bland annat ett nummer med rapinslag och i ett annat framträder eldiga mexikanskan Lila Downs. Det kan säkerligen reta fadopuritaner, men Sauras avsikt med filmen är inte att presentera fado som en oavhängig musikform. Han vill ge oss andra perspektiv och i hans händer blir fado ett transkulturellt fenomen där musiken ständigt stöps om av människorna i deras vardag. Det gäller inte minst vardagen i Portugals forna kolonier som Brasilien, Mosambique och Angola. På så sätt kan han också berätta om kolonialismens historia.

I dessa globaliseringstider rinner tiden så lätt iväg och jag tycker det är skönt med en regissör som talar om nuet utan att glömma historien. Idag är Portugal för många ett semesterparadis i södra Europa, men fram till 1974 var landet en militärdiktatur och det var inte förrän demokrati infördes i Portugal som kolonierna i Afrika blev självständiga. Mosambique och Angola har således bara varit självständiga i drygt 30 år och det är inte konstigt om Portugals musikliv har påverkats av närheten till sina kolonier. Fado är cirka 150 år gammal och föddes när afrikanska slavar som frigetts i Lissabon började umgås med stadens fattigaste befolkning: fadistas. Det blev en form av gatans kultur och har ända sedan 1920-talet spelats in på grammofon. Fado är ofta melankolisk och utrycker både det sensuella och det sorgsna. Hur den traditionella fadon såg ut på 20-talet får vi ett hum om i ett nummer som utspelar sig på en taverna. Det är filmens höjpunkt tillsammans med bilderna på den stora stjärnan Amalia Rodrigues som under en repetition gör ett andmäktigt framträdande.

En gång i tiden var Carlos Saura en av få filmskapare som livade upp Luis Bunuel. Lika vass som under de omvälvande åren på 60- och 70-talet är han kanske inte längre. Tiderna har också förändrats, men det mästerliga handlaget kan ingen ta ifrån honom. Fados är ingen film som har skapats i klipprummet efter inspelningens slut utan det mesta måste ha planerats noggrant före första tagningen. Fados är inspelad i en stor hangarliknande lokal som Carlos Saura ger oss en överblick av precis innan filmen slutar. Då kan vi se alla de olika scenerna där musikerna och dansarna uppträtt. Dekoren består uteslutande av flyttbara speglar och blanka ytor som färgsätts. Dessutom har han stora dukar som visar filmer av människor och miljöer. Det ser väldigt enkelt ut, men under filmens gång är kameran så nära sångarna och den flexibla dekoren att rummet blir ett stort känslosamt här och nu. Jag överväldigas av musikens kraft men också av bilderna som hela tiden har en varm brun ton. Fados är en riktig pärla och en av de bästa filmerna på festivalen.