En stillsam dag ägnar sig Sean Archer (John Travolta) och hans son åt lite trevlig rekreation på ett pittoreskt nöjesfält, rättfärdigat så blir han då givetvis en smula upprörd när hans pojke helt oväntat får en kula i bröstet och faller död till marken. Men vilken tur, det är en antiterroriststyrka som betalar hans lön, så resurserna saknar han knappast i sin nu eviga jihad att sätta ditt mannen som dräpte hans son.

Åren går men en dag kommer samtalet; dom vet var mördaren, Castor Troy, befinner sig. Ett massivt polis pådrag, ett stycke pistolknallar och några ninjasparkar resulterar i att barnamördaren avlider. Allt borde vara frid och fröjd men det visar sig att en tidsinställd bomb finns någonstans i staden och för att få reda på var den gömmer sig måste Sean Archer förvandla sig till sin tidigare nemesis. Förvandla sig? Omöjligt! Nej då, på ett superhemligt sjukhus kan dom med hjälp av diverse högteknologiska manicker flytta ansiktet från en person och applicera det på en annan.

Sean Archer är tveksam men går tillsist med på att förvandla sig till mannen han hatar mest utav alla. Problemet är bara att även Castor Troy vaknar upp och snor Seans ansikte och dödar alla som vet om att dom bytt. Realistisk? Tveksamt. Men nytänkande är det onekligen. Genom att låta skådespelarna "byta plats" på det här sättet märker man lätt vem som är den bäste aktören av de båda. Båda är givetvis bra, att Nicholas Cage i och för sig är aningen bättre är ju inte direkt okänt. Mest uppenbart är dock att John Travolta inte kan spela psykopat.

Sean, nu i form av Nicholas Cage, måste på något sätt lyckas bevisa för sin fru och sina poliskolleger vem han egentligen är och om det är omöjligt så ska han åtminstone sätta stopp för Castor Troy.

Intrigen må vara originell men det är dessvärre inte filmen. Mer än schablonaction och ett klassiskt underdog tema bjuds tyvärr inte. En del roliga scener uppkommer givetvis från faktumet att hemmafadern transformerats till en yrkesmördare, men speciellt skoj blir det aldrig. John Woo har gjort sig känd för sina spektakulära actionscener, sanningen är dock att det snarast är de "alldagliga" scenerna som är originellast regisserade.

Trevligast läsning på rollistan, förutom de två mastodonterna, är Dominique Swain som Travoltas dotter och Alessandro Nivola som Castor Troys bror. Lite Gina Gershon sitter ju aldrig heller fel förstås även om hon fortfarande gör sig bäst i filmen "Bound". Jag måste dock påpeka att jag mådde både fysisk och psykiskt dåligt av att se den sista scenen. Herregud, skulle det föreställa poetisk rättvisa eller vad?