Förord:

Enligt mitt förmenande är artiklar om och recensioner av gamla sexfilmer och annan exploateringsfilm ofta både roligare och intressantare än själva filmen. Därför bjuder vi ni nu på en gedigen innehållsdeklaration av filmen Exponerad för att ni ska förmås inse att denna film måste man bara äga om man besitter minsta intresse för kultiga, svenska nakenfilmer i allmänhet, och Christina Lindberg i synnerhet. Detta är numera möjligt tack vare förnämliga Klubb Super 8:as första släpp av svenska klassiker på DVD (där Rymdinvasion i Lappland och Kärlekens språk utgör de andra två alstren i denna triss i ess). Så - läs inte styckena 3-5 i denna recension/artikel om du inte vill veta "hur det går". Du är varnad!

 

Lena (Christina Lindberg) träffar sin hamsterliknande pojkvän Jan (18-årige blondinen Björn Adelly i sitt livs - enda - roll) ute på en åker och åker på rejält med stryk av denne blonde loser. Det är icke grant att skåda, och hon flyr i en röd Opel som råkar passera. Vi förstår av ett radioreferat att hon är på flykt undan rättvisan efter att ha begått ett grovt brott, troligen mord eller dråp. Föraren (spelad av i fjor avlidne Lennart Lindberg från Kärlekens språk, Någon att älska, bägge 1969) av Opeln smyger in på en sidoväg och våldtar/försöker våldta Lena - eller är det bara hennes fantasi som skenar iväg med henne? Hon hoppar ur Opeln och hamnar i stället i en ful, jävla Ford Consul, framförd av Janne "Hö-Hö" Carlsson som här var alldeles i början av sin skådespelarkarriär (trots filmroll som 13-åring redan 1950 i Anderssonskans Kalle), efter att ha lagt trumpinnarna på hyllan (han var ju ena halvan i legendariska Hansson & Karlsson, fenomenal jazzrock-duo där drömmaren Bo Hansson - odödliggjord i och med klassiska solo-LP:n Sagan om ringen 1970 - utgjorde den andra). Hansson & Karlsson jammade med och agerade förband åt Jimi Hendrix, som även spelade in deras låt Tax free från klassiska debuten Monument - den återfinns i Hendrix tappning på LP:n War heroes från 1972). 

Hö-Hö spelar den avslappnade och "naturlige" Lars som har ihop det med passageraren Ulla, och Consuln tar de tre till en stuga som tillhör morsan till Jan (Hamstern), och där tar de sig in och tänker tillbringa några dar. På kvällen lägrar Lars Ulla framför brasan över en död ko medan Lena intresserat iakttar sexakten, av vilken vi mest får se brasan på Ulla. På morgonen efter kokar Lena kaffe, vilket föranleder den käcke Lars att fråga om hon kokat fika. På hennes jakande svar bullrar han så: "Ha-ha-ha-ha-ha! Vajert!" En del är lättroade...så dyker Jan (Den Blonde Hamstern) själv upp och bjäbbar som en liten knähund. Lars och Ulla får nu ej mer över kossan kn...a, utan ger sig av med Consuln. Lena följer med Hamstern tillbaka till stan, och hon slänger ihop en veritabel gourmetmåltid bestående av bruna bönor och myror på burk. Efter denna kärleksmåltid berättar Lena om sin sommarflört med den skumme Helge (Heinz Hopf) för Hamstern (något hon avslöjade för honom redan i början av filmen - därav misshandeln), och hon berättar hur hon brukade delta på hans fester och där ha sex med första bästa slusk som frågade chans. I en suggestiv återblick från en av dessa fester (som alla såg likadana ut och frekventerades av samma skitsura människor) dyker Tor Isedal upp och får på flabben av Heinz/Helge. Jaha?

Efter detta hånglar Lena och Jan under matbordet. Dan efter går de på bio och ser Tarzans pojke (eller om det är Tarzans hemliga skatt). Det får vi också göra - i drygt tre minuter får vi följa det oerhört nervpirrande momentet då Cheetah försöker lossa på den bakbundne Johnny Weissmüllers rep, alltmedan Maureen O'Hara och Boy tittar på. De hinner även med ett besök på Lenas arbetsplats, Biologiska muséet, där Håkan Westergren är konservator, och Lena får där av Helge ta emot en påse innehållande alla de nakenfoton han tagit av henne. Efteråt går Lena och Jan hem till den senares morsa (Siv Ericks) och dricker kaffe. Modern berömmer Lena för att hon är "söt", och sin son för sin "goda smak". Lena och Jan passar på att bränna fotona medan morsan tar ut hunden för att skita, men när hon råkar få syn på ett nakenfoto av Lena blir hon i stället kallad hora, och hon flyr hemåt.

Eventuellt är hon förföljd av Helge, eller så är detta också inbillning. Nu ska de ha lite bondage, och Helge binder fast Lena vid sänggavlarna. I en utdragen scen som kunde varit sensuell, men som i stället är så trist och valhänt framställd att TV:s Anslagstavlan känns djuriskt sexig i jämförelse, får vi nu följa repslagare Hopf innan det blir horisontalläge och svettiga gymnastikövningar ovanpå den orörliga Lena. Som, trots att hon är tajt bunden till både händer och fötter, lyckas resa vänsterarmen och stöta en kniv - som praktiskt nog låg alldeles intill sängen - i sidan på Helge. Efteråt ser vi tydligt hur omöjligt detta var, plus att kniven nu sitter mitt i ryggen. Lenas föräldrar (Bert-Åke Varg och Margit Carlqvist) kommer hem från semestern och frågar Lena hur hon mår (hon mår bra), och vi fattar ingenting. Men rätt kul har man haft på vägen, som ju gör resan värd.

Denna Christina Lindbergs tredje film på kort tid hade urpremiär i Cannes våren 1971, efter ett ökänt spektakel där en lättklädd Lindberg sänktes ner från en helikopter vid en pir ute i havet i blåsigt väder. Filmen var Gustav Wiklunds första av två mjuksexfilmer som gjordes för exportmarknaden (här hemma drog Exponerad enligt uppgift bara in 31.799 kronor...), och i början av 1973 spelades så Sängkamrater in, direkt på engelska. Christina Lindberg var åter med, och kollegan från Thriller - en grym film, Solveig Andersson, var även hon med i Sängkamrater, kallad Wide open på engelska (det skulle dröja till hösten 1975 innan den fick svensk premiär). Gustav Wiklund från Ludvika, folkpensionär på lördag, hade tidigare sysslat lite med teater samt varit regiassistent på Torgny Wickmans djuplodande Den ståndaktige kyrkoherden (1970). Från denna hämtade han en av filmens kameramän, veteranen Tony Forsberg, som normalt jobbade som filmfotograf (Guldbaggen för Söndagsbarn 1992) och som gjort "allt", från porr för både Wickman och Mac Ahlberg, via HasseåTages Picassos äventyr (1978) och Beck-filmerna på 1990-talet, till Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (som B-fotograf efter självklare "hovfotografen" Sven Nykvist). Forsberg inte bara plåtade Exponerad (snyggt, dessutom), han skrev tyvärr även dess manus, det enda som nånsin skulle filmatiseras, tack och lov. Från Den ståndaktige kyrkoherden hämtade Wiklund även tre skådisar; Tor Isedal, Margit Carlqvist och Håkan Westergren, som han lyckades övertala att ställa upp. Vilket inte torde ha varit särskilt svårt - att ställa upp i nakenfilmer (alltid med kläderna, men kanske inte alltid med hedern i behåll) var vid denna tid lika självklart och naturligt som det idag är att ställa upp i TV:s lekprogram och såpor. Som främsta orsak härtill brukar anges den låga lönen aktörer vid teatern har i landet.

De ovan beskrivna sex inledande minuterna (stycke 2 i denna recension) var de enda Wiklund pallade se på premiärbiografen i Cannes innan publiken började skratta - på fel ställen som han säger i intervjun som medföljer DVD:n - varpå Wiklund lämnade biografen för krogen intill. Där försöker han beställa in en sexa whisky men får in sex glas whisky, som han delar med en pösig amerikan som berömmer filmen för dess "höga produktionsvärde" (populärt amerikansk mätindex för film, man mäter en films värde i "kvalitet/upplevelse per investerad dollar"), efter att inte ha sett stort mer än Wiklund själv. Varefter denne frankt påstår att han vill köpa filmen. Wiklund säger att han inte är försäljare, men jänken ger sig inte. Han vill dessutom ha Wiklund att regissera två filmer borta i Hollywood. Men Wiklund föredrog väl whiskyn, vilket han kanske fick anledning att ångra den dag det stod klart för honom att amerikanen i fråga var Roger Corman, som mer eller mindre lagt sin regissörskarriär på hyllan och numera nöjde sig med att producera sina lågbudgetfilmer med nya talanger bakom kameran (det blev billigast så...), och känner  ni igen namn som Francis Ford Coppola, Jonathan Demme, Peter Bogdanovich och Curtis Harrington, kan det vara kul att veta att de alla började sin bana hos nämnde Corman. Som Wiklund alltså snäste av på en krog i Cannes för 34 år sen.

Exponerad är ingen våldsam film i stil med Thriller - en grym film, som släpptes på DVD för ett halvår sen. Faktum är att den släpptes utan klipp när den gick upp på Park i Hässleholm, Grand i Karlshamn, Centrum i Ronneby och Scala i Ängelholm den 23 augusti 1971. I stället är den ett försök till en "sexig thriller" eller ett "erotiskt drama", eller möjligen en "het, psykologisk thriller" i samma anda som Torgny Wickmans Skräcken har 1000 ögon (läs om den här), men som sådan misslyckas den kapitalt. Snarare kunde den benämnas "opsykologisk thriller" eller bara "en gubbes fantasier" rätt upp och ner. Den är helt enkelt för töntig, och manusförfattare Forsberg tycks inte ha vetat vilket ben han skulle stå på; "Hmm...karaktärsodling, fördjupande av vissa relationer, berätta mer om orsaken till Lenas tillstånd, om vem Helge är och varför han är som han är...äh, sån skit! Zooma in Christinas bröst i stället! Och lite mutta - vi måste ha mutta!" Wiklund talade samma språk som Forsberg, och visste att utnyttja unga fröken Lindberg till max. Filmen flödar av behärskat närgångna nakenbilder utan att bli osmaklig.

DÅ fick Christina ständigt försvara sig mot rödstrumporna och portvinsvänstern. IDAG har det inte hänt så mycket. En vänsterpartistisk kommunalpolitiker på västkusten som gör "vuxenfilm" (under pseudonymen Janne Vänster) blev utesluten ur partiet för några år sen. Och herrtidningarna, vars upplagor är en bråkdel jämfört med 1971, måste täckas över i butikerna medan de gamla rödstrumporna, som idag blivit stödstrumpor, ropar på förbud i vanlig ordning. Men få utvikningstjejer gör väl film i Sverige numera (de gör skivor...), det är väl bara den lilla klicken supermodeller som gjort långfilm. OK, Victoria Silvstedt har faktiskt fått ihop närmare ett dussin filmer och TV-serier (och hon heter Inga i tre av dem...). Men det är skillnad på den tidens utvik (jag hade en massa äldre bröder som köpte upp sig på Fibban, Lektyr och till och med Se om de var desperata, så jag vet...) och dagens, och det räcker inte längre att visa busken om tidningen ska sälja. Nä, det ska till grövre ting, och när herrtidningarna började erbjuda det porrtidningarna alltid tillhandahållit var det väl dödsstöten för dessa. Likadant var det med de första sexploateringsfilmerna. Det dröjde inte så länge innan det krävdes coitus på vita duken, något man tidigt löste med att klippa in porrscener med proffs. I Sverige hade vi äkta paret Jack och Maija-Liisa Bjurquist, som uppträdde som Jack och Kim Frank. När inte detta räckte längre, var tiden ute för den svenska sexfilmen. Men med Exponerad var den i sin linda, och det måste ha varit en spännande tid för alla inblandade.

Slutligen måste då okände Berndt Egerbladhs exceptionella musik nämnas. Dels det dystra ledmotivet "Lena's theme", tidstypisk fäbodjazz i samma folkhemsanda som de samtida Merit Hemmingson ("folkmusik på beat") och den fenomenale men knepige proggaren Bosse Hansson, ovan nämnd. Dels hur filmmusiken förvandlas till groovy storstadsjazz när det vankas action, och den är perfekt sleazig när en scen så kräver. Underbart! Nämnas kan väl att Ralph Lundsten gjorde den elektroniska, stämningsskapande musiken som blippar till ibland. Denne elektronmusikens gigant (70 år nästa år!) har medverkat på massor av sjaskiga filmer från denna tid, samtidigt som han skapade sina epos, natursymfonierna. DVD:n innehåller som sagt en nygjord intervju med en något sluddrig Wiklund, samt en kort intervju med Christina Lindberg. Dessutom mängder med bilder, trailer och ett påskägg som du själv får leta upp (men är du bekant med nätversionen av gamla Magasin Defekt kan du nog gissa dig till vad det rör sig om...). En klar miss har man också åstadkommit då det helt saknas kapitelindelning!