Evan i Evan den allsmäktige är Evan Baxter, nyvald kongressman som inför sin första dag på jobbet klipper både näs- och öronhår, samt pillar bort överflödiga snorkråkor medelst topz (vem sa att bara tjejer får lida för reklamvärldens skönhetsideal - hur många tjejer har nånsin behövt raka ryggen, upp med en hand!?!). Som (nästan) alla amerikanska politiker är han rik, vit och renrakad. Jepp, svarta politiker är redan verklighet, och i valet nästa höst kan man till och med få en svart president (troligast är dock att han blir Hilary Rodham Clintons vice prez). Men skäggiga politiker - glöm det! På sin höjd en mustasch, men då ska du ha varit med bra länge och redan passerat bäst-före-datum. Ljugande politiker går däremot bra, liksom ljugande presidenter, men ve den politiker som bryter mot den oskrivna lagen att bära helskägg. Detta ses som en styggelse och en orsak att dölja nåt, till exempel en vårta eller nåt annat fuffens. 

Evan den allsmäktige är förstås uppföljarn på Bruce den allsmäktige, som har fyra år på nacken. Hedersmannen Johan Lindqvist (- Kom tillbaka Johan, allt är förlåtet...!) gav en gång Bruce den allsmäktige en Vujer-2:a i betyg, vilket betyder "godkänt". Antagligen icke utan viss tvekan, men ändock. Själv skulle jag vilja sammanfatta föregångaren som en "smårolig bagatell". Faktum är att jag skulle kunna applicera Johans recension på uppföljaren, trots att den saknar Jim Carrey. Han var nämligen så nertonad och o-rolig i originalet att det inte spelar nån roll att man fick nöja sig med en då relativt okänd birollsinnehavare, Steve Carell, i denna films huvudroll. Han är nämligen långt, långt från den komiker han bevisade att han är i 40 year old virgin härom året (missa inte inneskämtet i Evan den allsmäktige, med biograftiteln The 40-year-old-virgin Mary...).

Likt Bruce den allsmäktige börjar Evan den allsmäktige rätt småputtrigt, men långsamt, långsamt dras man in i en allt djupare känd religiositet av den typ amerikaner älskar, den där Familjen är i högsätet - och då pratar vi naturligtvis om Den Perfekta Vita Familjen, med framgångsrik far, hemmafru (?) och tre välartade barn som alla har bra betyg och perfekta tänder. Evan har lovat väljarna att förändra världen, och Gud (än en gång spelad av Morgan Freeman, den fenomenale) förmår honom att, likt en gång Gubben Noa (ni vet, han med nubben go'a...), bygga en ark. Om man nu kan svälja all denna nykristliga bullskit där Gud hyllar den framgångsrike finns det faktiskt ett uns av moral som alla kan ta till sig. Den om att ta hand om varandra, naturen, djuren...kort sagt: om konsten att vara en bra Människa. Det är bara det att innan dess har man antagligen somnat, om man nu inte låtit sig imponeras av rätt läcker dataanimation. Filmen kunde dock varit bra mycket roligare, men nöjer sig med ett par mer eller mindre subtila skämt, som att Hitcockskt låta Evan jagas av Fåglarna (nånting Mel Brooks gjorde redan i slutet av 70-talet, i Det våras för galningarna), eller som att låta Evans skägg växa i rekordfart till musik av De Tre Skäggen i ZZ Top (ja, TRE...visserligen har bara två av medlemmarna skägg - såvida inte den cancersjuka Billy Gibbons tappat sitt - men trummisen heter ju Beard i efternamn...). Till de mindre subtila skämten hör väl det ständiga skitandet på John Goodman, en av mina absoluta favvoskådisar. Mycket av filmens andra hälft går i en mer allvarlig ton, i stil med Skicka vidare (2000), om nån minns den.

Men jag är snäll idag och ger filmen godkänt, och det faktiskt med mersmak. Förvisso med viss reservation för att Steve Oedekerk tillåtits ta över hela ansvaret för Tom Shadyacs uppföljare (han gjorde originalet och ytterligare två Jim Carrey-filmer också, men jag ser hellre hans rysare Dragonfly). Har den mannen någonsin gjort nåt vettigt (mer än den vansinnigt roliga discodansen som säkerhetsvakt i Inget att förlora för tio år sen...)? Och nästa år kommer uppföljaren till hans vedervärdiga Kung Pow, halleda...vade retro, Satana!