Eurotrip är ännu ett bidrag till ungdomsfilmsgenren där filmer som Road Trip, American Pie och Alla var där med flera kan räknas in. Filmer om bekymmerslösa ungdomar som lever livet med fester och upptåg, precis på det där viset som fått ungdomar i hela landet, och i hela världen, att de senaste decennierna vilja ta första bästa flyg till USA.

Scott Mechlowicz (Scott Thomas) blir samma dag som han går ut ur high scool brutalt dumpad av sin flickvän. På kvällens avslutningsfest blir Scott tillägnad en låt (”Scotty doesn't know”) – framförd av före detta flickvännens hemliga älskare, tillika nya pojkvän. Som tur är har Scott en tysk brevvän, Mieke i Berlin, som han dock först tror är en kille, men hans lillebror upplyser honom om att Mieke är ett vanligt tjejnamn i Tyskland. Dessvärre har Scott, homofob som han är, redan hunnit skicka iväg ett mejl där han med tydlighet avvisar all vidare kontakt, efter att han fått ett mejl där Mieke skriver att hon nu när han är singel vill hälsa på. Precis som i Road Trip så måste nu huvudpersonen tillsammans med bästa vännen genast bege sig iväg för att rätta till det uppkomna misstaget. Så snart befinner sig Scott och hans kompis i London (”Europa är hur litet som helst, London ligger inte alls långt ifrån Berlin”) där de genast träffar på ett gäng fotbollshuliganer ledda av Vinnie Jones (i övriga roller finner vi bland annat Matt Damon som punkare och Lucy Lawless som prostituerad) och på den vägen är det…

Det är egentligen inte mycket att orda om. Eurotrip är helt enkelt ingen bra film. Den saknar allt det som enligt mig gör en lyckad ungdomsfilm; Humor, sympati för karaktärerna och ett ton av nostalgi över att lämna ungdomens tid. American Pie är för mig ett typexempel på en film som innehåller samtliga av nyss nämnda ingredienser, en film som får mitt hårt ärrade kritikerhjärta att bulta (åjo!).

Problemet med Eurotrip är främst att den saknar ett vettigt manus. Det mesta i filmen tycks helt koncentrerat på att generera situationer nödvändiga för att leverera skämten, vilket får handlingen att känns som något sekundärt. Att dessutom huvuddelen av scenerna är antingen direkt löjliga (här kan en homosexuell fransman som antastar våra följeslagare i en tågkabin inräknas) eller helt enkelt trista, hjälper knappast till. Hade det funnits ett uns av manuset som fått mig att bry mig det allra minsta om karaktärerna, så hade jag kanske inte varit så totalt likgiltig inför filmen som nu är fallet. För filmen har trots allt ett par roliga scener som dröjer sig kvar i minnet efter det att eftertexterna rullar. Bland dessa fåtalet scener kan bland annat huvudrollsinnehavarens lillebrors smålustiga kommentarer över broderns snedsteg, den tyska lastbilschauffören, samt missödena i Vatikanstaten nämnas. Det finns alltså ett antal lyckade skämt/gags, men de är russin i en allt för stor och illasmakande lussekatt. Undvik!

Förresten, jag behöver väl inte ens nämna att européerna framställs oerhört stereotypt? Engelsmännen är fotbollshuliganer, fransmännen homosexuella, holländarna haschrökare och sextokiga, tyskarna nazister (ja, det finns en scen där lillebrodern till Mieke gör Hitlerhälsningar, det blev väl för svårt att låta bli?) med mera. Positivt är väl att de amerikanska biobesökarna lär sig mer om Europas geografi i och med att de ser denna film än de någonsin kommer att få lära sig i skolan. Se där, nu fick jag också vara lite fördomsfull.