Behrani är en före detta överste i det iranska flygvapnet som försöker hålla skenet uppe inför sin familj och sina landsmän i det nya landet genom att inbilla alla att han är en big shot på Boeing, när han i själva verket är en enkel asfaltläggare på dagarna, och står i en närbutik om kvällarna. Allt för att kunna gifta bort sin dotter till en "bättre" familj.

När dottern så fått sin lagom täta man önskar Behrani flytta till ett mer modest hus, ett som passar den krympta familjen (föräldrar plus en tonårig son) och den lilla plånboken. Nu har han inget att bevisa mer, utan kan med gott samvete jobba lite mindre och i stället flytta ut till en enkel stuga vid havet. Denna kommer han över billigt vid en exekutiv auktion då kvinnan i huset, Kathy (Jennifer Connelly), har både obetalda skatteskulder och annat otalt med skattemyndigheterna. Kathy har övergivits av sin man ett halvår tidigare, och hon har inte förmått företa sig nånting alls under tiden, hon har knappt ens öppnat posten. Därför blir uppvaknandet desto brutalare när myndighetspersoner med polis som bistår dem invaderar hennes hus med order om att hon ska avlägsna sig med det snaraste. Hon fattar först ingenting, men tydligen kräver man henne på nån skatteskuld som egentligen hennes flyktade mans firma skulle stå för. Innan myndigheterna inser att de tagit fel är skadan redan skedd, och huset sålt till Behrani.

En förtvivlad Kathy är nu ett lätt byte för den psykotiske polisen Lester, och hon söker tröst hos honom efter förlusten av sitt arvegods. Lester lovar dyrt och heligt att han minsann ska se till att hon får huset åter och lämnar, besatt av Kathy som han är, sin egen hustru och två barn vind för våg. Men det närmsta Behrani, som snabbt funnit sig till rätta med sin lilla familj, lättad över att äntligen slippa charaderna, kan tänka sig att ställa upp på är att sälja huset för bortåt tredubbla priset, det vill säga det verkliga marknadsvärdet. Sniket, kan tänkas, helst med tanke på att han fått hela situationen förklarad för sig. Positionerna är helt låsta, och man inser rätt tidigt vartåt det barkar. Här har vi alltså tre personer som alla levt nån sorts dubbelliv. Lester har levt i ett kärlekslöst äktenskap, i alla fall enligt honom själv, och Behrani har gett sken av att vara nån han inte är. Den sårbara Kathy har inte underrättat sina närmsta att hon blivit övergiven, och inom två veckor kommer släkten på besök. Kathy blir allt mer desperat och terroriserar Behrani utanför huset. Efter ett självmordsförsök ger Behrani upp och överväger att ge med sig. Då träder Lester in i bilden och hotar Behrani och hans familj, och det skulle han inte ha gjort.

Nu har alla målat i sig i ett hörn, och det är inte svårt att inse att detta inte kan sluta lyckligt. Historien är, som höres, väldigt banal och något krystad, men ett antal lysande aktörer får filmen att vibrera av intensitet, och debuterande regissören Vadim Perelman, en 40-årig före detta ukrainsk punkare (!) som, via avbrutna filmstudier i Toronto, har här skapat en intrig lika tät som dimman som omger huset, och även om storyn är hur tunn som helst ger de bägge Oscarsbelönade aktörerna den blod och liv. I den fenomenale Ben Kingsleys fall, som alltid, via ett oerhört laddat men ändå så behärskat spel som avslöjar att Behrani är en man som är van att få sin vilja igenom. Och i den med åren och erfarenheten allt bättre Jennifer Connellys fall via ett sårbart och känsloladdat spel där man verkligen känner för den bräckliga varelse som lystrar till namnet Kathy. Plus också till Ron Eldard från Ghost ship för rollen som psykopaten Lester, till Oscarsnominerade iranskan Shohreh Aghdashloo för rollen som Behranis hustru Nadi, och till likaledes debuterande Jonathan Ahdout för rollen som Esmail, den tonårige sonen. Denne har för övrigt precis spelat in ett avsnitt av 24.

Ett hus av sand och dimma är en liten pärla mitt i det stora flöde av skräckfilmer nu i november, och rekommenderas alla som hellre avnjuter ett starkt ensemblespel än explosioner, specialeffekter och blod. Och så har den sköna Jennifer (f. 1970), som man varit lite smygkär i ända sen man såg henne i Dario Argentos klassiska Phenomena (Creepers, 1985) på video i mitten av 80-talet (jag la aldrig märke till henne när jag såg henne i debuten året innan då jag såg rätt sega Once upon a time in America på en biograf i Stockholm). Och jag glömmer aldrig scenen när hon kliver upp ur havet i Hot Spot (1990), ojojoj...! Snart kommer hon i remaken Dark water (se den lovande trailern!), medan Kingsley borde vara Sverigeaktuell med E. Elias Merhiges nya thriller Suspect Zero snart.