"Jag kom inte med i Big Brother", utstöter en gråtande Tess (Sanna Bråding). Hon går in till sovrummet där svartklädde Eric (Björn Almroth) stänger ute omvärlden med gråa persienner och industriell noice. I taket hänger en strypsnara som ingen verkar bry sig om längre. Tess frågar om hon kan få lyssna i hans hörlurar. Men det monotona oljudet får henne att rygga tillbaks och skakande på huvudet avböjer hon inblicken i Erics sinnesstämning. "Shit, jag skulle aldrig palla…" Senare går hon ut i vardagsrummet där Erics pappa Rickard (Thorsten Flinck) och Geko (Goran Marjanovic) väntar. Dags att lägga sig på soffan och puta upp med stjärten.

Lukas Moodysson fjärde långfilm kan om möjligt bli hans sista på ett tag. Inte för att den, enligt mitt tycke, inte håller måttet, eller att den är så snaskigt jobbig att se på, utan för att det känns som om hans konstnärskap inte ryms inom ett medium där auteurerna är utdöda. Hans poesi och marxistiska brandtal om människans förvandling till konsumerad vara finner jag ofta välkomna i dagens mediekultur, som hålet i dessa karaktärers hjärtan är det även en god intention. Men tyvärr lyckas han inte anpassa sin karga kulturkritik till filmduken. Han säger sig vara inspirerad av Ken Loach, men i det aggressiva tilltalet (strama industriskrin och realistisk könsstympning i närbild) tycker jag snarare man skymtar Gaspar Noé som sufflör.

Filmen utspelar sig nästan helt och hållet i en och samma lägenhet där man nästan kan lukta på instängdheten. Rickard spelar in porrfilm lågbudget, med sina yngre aktörer Geko och Tess. Bakom en stängd dörr huserar Rickards tonårsson som han beklagar sig över att han inte når fram till. Eric sitter bara där på sin säng och filosoferar om jordens undergång. Ta honom till skjutbanan, erbjuder Geko som lösning, få saker kan förena far och son som att skjuta loss några hylsor. Det dröjer inte länge innan pappa anordnar skjutbana i lägenheten så att han har alibi att öppna sovrumsdörren.

Moodysson gör med filmen en länk mellan porrfilmsindustrin och dagens dokusåpor. Om Tess till exempel står i duschen, sitter Rickard och Geko och kommenterar i soffan om hur illaluktande hennes vagina har blivit. Anspelningen på skitsnacket bakom ryggen i verkliga Big Brother är närmast övertydlig, men kommenterar även avståndstagandet mellan åskådare och objekt i relation till hur vi som slipper bli filmade kan säga vad vi vill. Deltagarna i dokusåporna må te sig maktlösa, men kan på många sätt sägas kontrollera åskådaren som inte har någon helst makt att påverka deras förehavanden. Likaså i porrfilmer där de inblandade ofta kommer (eller sägs komma) från en trasig bakgrund, vilket ska underminera deras beslut att delta. Men frågan är vilka som kommer mest till skada – utövarna eller de som snackar skit om utövarna? Skulle inte de sistnämnda kunna ha något bättre för sig?

Det sympatiska med Moodyssons film är att han påvisar denna ambivalens och gör sin annars hårdnackade kommerskritik något mer subtil. Porren uppvisas som en produkt, och som kirurgi och som våldtäkt. Å andra sidan också som en nödlösning när allt annat i de mänskliga relationerna fallerar. De tre inblandade har pornografin att stödja sig emot när inget annat runtomkring fungerar.

Men trots dessa berömvärda intentioner är Ett hål i mitt hjärta aldrig en film som berör. Även om biovaktmästare runtom i landet kommer få gå runt och tvätta bort spyor, så saknar filmen något som tilltalar ens empati. Ibland väver Moodysson in drömmar eller förträngda minnen om karaktärernas tidigare liv, eller deras önskan om att vara någon annanstans. Och så blandar han dem med leken/tortyren av Ken och Barbie på golvet i lägenheten och allting faller ihop. Kanske är det en lyckad framtidsprofetia, typ Big Brother Ultimate, men som film fungerar varken berättandet eller intresseväckandet. Det blir bara en gegga av alltihop.