Jag minns en video med Radiohead till låten Knives out och att jag exalterat inte förstod ett skvatt av den. Jag minns även att jag nyligen skrev en text om Alain Resnais film I fjol i Marienbad och förtjust kommenterade att jag inte blir klok på den. Å jag kommer definitivt ihåg de stunder jag varit olyckligt kär eller sviken, men för den sakens skull lägger jag inte av att bli kär på nytt.

Någonstans i detta sammelsurium av minnesreflektioner, utflippade hjärnlabyrinter och allmänmänsklig självbedragelse skapar Michel Gondry och (självfallet) Charlie Kaufman en av de vackraste och mest insiktsfulla balladerna om kärlek. Stackars Joel förstår inte varför hans en gång så kära Clementine inte vill ha med honom att göra. Varför hon inte ens hälsar åt honom. Hon verkar till och med ha träffat en ny kille som hon ohämmat kysser inför hans ögon. Hans sorg når ingen gräns, förrän han en dag får reda på att Clementine valt att radera honom ur sitt minne. Hon har gått till företaget Lacuna Inc., där doktor Mierzwiak med kollegor Stan, Patrick och Mary tagit till gråcellsskalpellen och befriat Clementine från varenda uns av Joel som någonsin existerat för henne.

Joels reaktion är förståeligt av viss förundran, men förstärker enbart hans depression. Speciellt när han får höra att Clementine raderat honom på en spontan ingivelse. Det dröjer inte länge innan Joel förstår att det enda botemedlet ligger i ett gensvar – han måste radera Clementine.

Michel Gondry behöver kanske en viss presentation, även om hans karriär som musikvideoregissör har rosats gång på gång. Utöver den ovannämnda sinnessjuka Radiohead-videon, har han även regisserat videor för Björk (bl a Human behaviour, Army of me, Hyperballad), Beck (Deadweight), Stina Nordenstam (Little star), Lenny Kravitz (Believe), Daft Punk (Around the world) och senast White Stripes (Dead leaves and the dirty ground och Fell in love with a girl). Har man börjat se en Gondry-video, är det ganska säkert att man inte stänger av. Han är helt enkelt en visuell dynamitard, vare sig det gäller legofigurer, dansande robotar eller läskiga björnar i mörka skogar. När Gondry filmdebuterade 2001 med Human nature, höll han i stort sett tillbaka på effektkrutet och lät kärlekshistorien om två (o)mänskliga outsiders hamna i fokus. Men då hade han också ett ganska underfundigt Charlie Kaufman-manus att leka med.

Nu har denna duo (presentation av Kaufman känns överflödig) åter slagit ihop sina hjärnhalvor för att syna den mänskliga kärleken i fogarna. Men om romansen i Human nature var gullig i sin Adam och Eva-tappning, så är relationen i Eternal sunshine mer en kremering av det moderna förhållandet – där premissen redan från början är att det förr eller senare tar slut. Vare sig kärleken är stark som vinterisen på en sjö, kommer det förr eller senare töa. De en gång så romantiska middagarna blir mellan "the dining dead" som Joel så elegant formulerar det. Det logiska steget blir således att rent vetenskapligt erbjudas möjligheten att ge plats åt fler starka kärlekar under ens livstid, utan den bekymmersamma erfarenheten att man upplevt det hela tidigare.

Efter sisådär en halvtimme in i filmen så sätter sig Joel i doktor Mierzwiaks stol. Därefter börjar den kanske roligaste och mest sanslösa resan in i det mänskliga psyket som någonsin gjorts på film. Om ni minns scenen i I huvudet på John Malkovich när John Cusack jagar Catherine Keener genom Malkovichs undermedvetna, så kanske ni får ett hum om det hela. Till en början spåras Joels minnen av Clementine i hans skalle, för att senare bli offer för delete-knappen. Växlingen mellan tid och rum sker sedan med sån effektivitet att det lätt skulle kunna missförstås som en hallucination utan röd tråd, men ändå lyckas Gondry med sin superba känsla för ett drömlikt bildspråk hålla sig på mattan. När Joel snabbt inser att han gör ett misstag, är det självfallet försent eftersom han tekniskt sett befinner sig i en koma. Kampen mot denna ofrivilliga demens gör upplevelsen än mer galen, men lägger också en extra känslomässig tyngd till Joels tragik. Plötsligt i hans påtvingade retrospektiv, finner Joel allt det underbara i hans kärlek till Clementine.

All heder åt Gondry, men att Eternal sunshine blivit ett sådant mästerverk hänger även till stor del på Kaufmans outsinliga experimentlusta och Jim Carreys helt suveräna sorgsenhet. Kaufmans manus har strukturen av ett spindelnät som knyter samman trådar från en mängd olika håll. Hipp så ger han en dänga åt det meningslösa med komplimangen "trevlig" ("nice"), happ så ger han uttryck för den ultimata loser-insikten: "Why do I fall in love with every woman I see that shows me the least bit of attention? Hos Kaufman räcker det inte med att Joel försöker radera sitt minne, men ångrar det och måste kämpa emot det hela. Nä, Joel måste även uppleva att raderarna utnyttjar hans gästfrihet för att röka på i hans lägenhet, ha sex på golvet bredvid, samt använda hans gamla memorabilia för att stöta på Clementine. Egentligen en intrigmässig villervalla, men som med Kaufmans briljans behålls otroligt kompakt.

Sen är det då Jim Carrey. Joels situation påminner stundtals om hopplösheten i Truman Show, så Carrey har redan fått träning. Men till skillnad från i Peter Weirs film, så blir det aldrig tal om att Carrey spexar loss. Han håller sig intakt i sin loser-roll och när komikerådran skiner igenom huden så är det så subtilt att man ibland funderar på vad det är man skrattar åt. Gondrys film är efter allting summerat ett fläckfritt solstänk på bioduken och just nu omöjlig att radera ur min glädjedel av hjärnan.