- Vi vadade till knäna i blod! klagade filmfotografen och regissören Enzo Barboni när han under tidigt 1970-tal börjat tröttna på den lukrativa men ack så monotona spaghettiwesterngenren. Så Barboni tänkte till och fick snilleblixten att göra en skämtwestern fylld av slapstickslagsmål iställer för blodstänk och skottdueller. Men det här med humor i vilda västern var ingalunda nytt. Buster Keaton, Helan & Halvan och Bröderna Marx hade alla drivit med genrens klichéer. Även Hollywoodtuffingar som Glenn Ford och John Wayne kunde ibland skoja lite med sig själva, den förre i Det kom en man från Texas (The sheepman, 1958) och den senare i Alaska (North to Alaska, 1960). De saftiga smockfesterna i Alaska måste ha inspirerat Barboni som späckade sina egna filmer med likartade komiska knytnävskalas. Dom kallar mej Trinity - djävulens högra hand (Lo chiamavana Trinita/They call me Trinity, 1970) och Trinity - klipper till igen (...continuavano a chiamarlo Trinita/Trinity is still my name!, 1971) hette Barbonis bägge Trinityrullar som blev gigantiska succéer och på nytt blåste liv i spaghettiwesterngenren. Men efter Trinity gick det knappast att göra en allvarligt sinnad italiensk western längre så det blev mest buskis för hela slanten innan genren definitivt dog ut. Trinityfilmerna blev också det stora internationella genombrottet för parhästarna Terence Hill och Bud Spencer men vad många i biopubliken inte visste var att dessa bägge herrar redan hade gjort flera filmer tillsammans, inte minst i cowboymiljö.

Giuseppe Colizzi (född.1925-död.1978) hette en före detta jouranlist som sadlat om till filmregissör och redan 1967 spelade in vad som skulle bli Hill & Spencers första äventyr i westernstil. Rid aldrig ensam (Dio perdona ... io no!/God forgives, I don´t, 1967) hette den ojämna debutfilmen som var en rätt klumpig mix av extremvåld och skämtlynne. Colizzi skulle göra ytterligare två westerns med de blivande Trinitystjärnorna - Ess i topp (I quattro dell´ave marie/Ace high, 1968) och De blodiga stövlarnas kulle (La collina degli stivali/Boot Hill, 1969). Av dessa filmer står Ess i topp i en klass för sig och här har Colizzi fått till en perfekt balans mellan skoj och allvar. Denna Hill & Spencer-trilogi gick ganska obemärkt förbi på den svenska biorepertoaren men när Trinityrullarna gjort succé plockades dessa gamla Colizzifilmer fram ur garderoben och lanserades som "Trinitygrabbarnas nya!". Besvikna Trinityfans fattade ingenting och trodde att deras idoler helt tappat stinget. Bara Ess i topp höll måttet men är ändå en betydligt seriösare western än Trinityrullarna och Terence Hill är inte rolig för fem öre i Colizziserien. Han föreställer en gunslinger som kallas Cat Stevens (av alla namn...) och är snarare ofrivilligt komisk i sina försök att se Clintanhård ut. Då är storväxte brumbjörnen Bud Spencer sig mer lik från Trinityfilmerna och går på i ungefär samma burdusa stil.

Terence Hill (född 1939) heter egentligen Mario Girotti och hade mest småroller bakom sig innan han fick chansen till större uppgifter hos Colizzi och sedermera blev superstjärna som den skojfriske Trinity. Hill är en begåvad komiker som tyvärr fastnade i det puerila slagsmålsfacket. Hollywood gjorde några lama försök att lansera honom som mer vuxen actionhjälte men det gick inget vidare och på senare år har han ödslat tid på att ge seriefiguren Lucky Luke liv i ett gäng trista TV-filmer. Bud Spencer (född 1929), vars riktiga namn är Carlo Pedersoli, är en gammal elitidrottsman som faktiskt deltog i Italiens OS-lag i simning och vattenpolo 1952 i Helsingfors. Inte mycket till karaktärsaktör men perfekt som Hills buttre sidekick. Stjärnan i Ess i topp är annars Eli Wallach, något av en expert på koleriska skurktyper. 93-årige Wallach är fortfarande aktiv och har under senare år kunnat ses i Clint Eastwoods Mystic river (2003). En gång i tiden spelade Wallach och Eastwood tillsammans mot varandra i Sergio Leones Den gode den onde den fule (Il buono il brutto il cattivo/The good the bad and the ugly, 1966) och den insatsen ledde till att Wallach även dök upp i Ess i topp. Wallach blev jättepoppis för sitt humoristiska porträtt av småskurken Tuco ("den fule") i Leone-filmen och gör en nästan identisk roll i Ess i topp. Här har hans lille rufflarfigur grekiskt påbrå (Tuco var mexikan) och lystrar till vricka tungan-namnet Cacopoulos.

Som i så många andra spaghettiwesterns är hämndtemat centralt i Ess i topp. Cacopoulos har skakat galler i hela femton år och är nu ute efter revansch på de lömska kompanjoner som försatt honom i denna situation. Han stöter på de bägge prisjägarna Cat och Hutch (Hill & Spencer) som är på jakt efter samma män. Filmen utvecklas till en klassisk skälmkomedi där alla lurar alla och Colizzi frossar i storslagna scenerier när våra antihjältar hamnar mitt i en mexikansk revolution. Komiska höjdpunkter är ett inledande jätteslagsmål och Bud Spencers boxningsmatch mot en storväxt neger går heller inte av för hackor. Slutduellen utspelas i en spelhall och är magnifikt iscensatt. I italiensk westerns brukar de duellerande ackompanjeras av ett känsloladdat trumpetsolo men här möts antagonisterna till tonerna av en wienervals. Om Leone hade sin Morricone så hette Colizzis musikaliske ledsagare Carlo Rustichelli (född 1916-död 2004). En helt annorlunda musikkuliss än Morricone men lika underbar på sitt sätt. Rustichellis toner ljuder mer av romantisk körsång med inslag av jazz och cirkusmusik och precis som Morricone har Rustichelli förmågan att med sin musik lyfta ganska banala scener till oanade höjder. Filmen är påkostad för att vara en pastawestern (Paramount höll i kulorna) och är välbesatt även i smårollerna. Pålitligt Hollywoodfolk som Brock Peters och Kevin McCarthy ger tyngd åt storyn och speciellt McCarthy är utmärkt som hal casinoägare. Framhållas bör även fotografen Marcello Masciocchi som gör ett fantastiskt jobb. Ess i topp hade svensk premiär (1969-10-29) på Palladium i Stockholm. I Sverige har vi kunnat se tvåtimmarsversionen men filmen lär vara ännu längre i original. (Alternativ engelsk titel: Revenge in El Paso).