När det görs film som är baserade på verkliga händelser i Hollywood kan det oftast bli uppblåst och överdrivet på vita duken. Det kan också bli tråkigt om ämnet inte är intressant. Eller så gör man som Steven Soderbergh och tar en intressant historia med en färgstark karaktär och berättar det som det var. Utan att få det överdrivet sentimentalt och med tråkig dialog.

Julia Roberts, som jag inte tycker har gjort något bra ifrån sig sedan "Pretty Woman”, gör här en kanonprestation som Erin Brockovich. En ensamstående mor med tre barn, arbetslös och lever med kackerlackor i köket. Hon är en väldigt självständig och stark kvinna som gör allt för att hennes barn ska få en trygg uppväxt och framtid.

Hon får ett jobb hos en advokatfirma som arkiverare. När hon en dag börjar läsa ett av fallen i arkivet så ber hon sin chef Ed (Albert Finney) om hon får undersöka och fördjupa sig i fallet. Visst kan du det säger Ed, lite extra assistans är ingen skada. Målet är kortfattat en undersökning där ett vattenreningsverk vill köpa upp tomter och advokatfirman ska därför kolla upp om priset är rimligt. Men det visar sig att vattenreningsverket har förgiftat vattnet och vill ha bort folket från området innan dem blir alltför sjuka. Men ack för sent. Det medel som ska skydda mot rost i vattenledningarna kan leda till cancer, men firman har förnekat att det skulle vara farligt.

Erin känner så starkt för alla människorna i den lilla kommunen att hon lägger ner sin tid på att försöka få företaget ansvariga för det som inträffat och på så vis ge de sjuka upprättelse för de som skett. Detta leder till en av dem största stämningarna mot ett stort företag i USA någonsin och Erin är inte en kvinna som ger upp oavsett hot eller för att barnen saknar sin mor på grund av för mycket jobb.

Detta är en så kallad feel-good-movie, en må bra film, och jag blev positivt överraskad av att jag gillade den. Jag blev väldigt förtjust i Julia Roberts som gör något av sitt bästa här. Det är sådana här roller som hon ska ha. Tuffa tjejer med stort självförtroende och med charm, inte bara sockersöta charmtroll som är en roll jag tycker hon fastnat i alldeles för mycket. Så en liten comeback för Julia är detta, enligt mig. Albert Finney, som spelar Erins chef, ska väl också nämnas. En utsökt skådespelare som gör sitt jobb perfekt.

Man kan ju undra varför egentligen en sådan experimentell regissör som Steven Soderbergh ger sig på en sån här film. Med hyllade filmer som "Sex, lögner och videoband", "Out of Sight" och "The Limey" bakom sig så ger han på sig en mer kommersiell film. Mycket beror nog på en fet lönecheck.

Men det är mycket av Soderberghs regi som jag gillar i den här filmen. Hans speciella berättarstil kanske inte syns lika väl här som tidigare. Men den finns och det gör att filmen känns roligare att se på än liknande filmer. Sen är det väldigt skönt att slippa utdragna rättegångsscener som kan bli väldigt tråkiga, såvida man inte har en Jack Nicholson skrikandes "-You can't handle the truth!".

Filmen är mycket sevärd, mest för skådespelarnas skull. Det är en film som man blir berörd av, utan att det känns sentimentalt och fånigt. En film man mår bra av när man lämnar salongen.