Filmen ”Entrapment” handlar om en stortjuv kallad Mac (Sean Connery) som har blivit känd som en man som kan komma åt vad som helst. Tack vare sin långa karriär har han lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar så att han inte behöver göra fler stötar av någon annan orsak än för att han helt enkelt är lockad av att försöka. På andra sidan av lagen står Gina (Catherine Zeta-Jones), försäkringsagent som skall locka Mac att stjäla en värdefull kinesisk mask. Hon vill kunna ta honom med händerna i kakburken och få honom bakom lås och bom under lång tid framöver. För att få honom att lita på henne måste hon utge sig för att vara en tjuv som behöver Macs kunskaper för att stjäla just den masken. Mac går med på att hjälpa henne och under planeringen av brottet börjar dem komma varandra närmare och närmare.

Jag vet inte om jag hade för stora förhoppningar på den här filmen, men jag blev faktiskt ganska besviken efteråt. Det såg ut som om den skulle kunna blivit riktigt bra med Sean Connery som den erfarna mästertjuven och Catherine Zeta-Jones som den kvinnliga nykomlingen. Kanske kunde det ha blivit sommarens första riktiga actionrökare. Men det funkade inte riktigt. I dem flesta recensionerna om filmen har det ofta handlat om "klarar Connery att göra rollen som sexig man?" och "kan man tro på kärleksrelationen trots åldersskillnaden?". På grund av detta ställde jag in mig på att försöka se ifall det gick att tro på handlingen ändå. På något sätt fick jag för mig att kritikerna hade använt sig av kärleksrelationen för att kunna kritisera hela filmen. Och hade det bara varit så hade det varit ok, men nu är det tyvärr värre än så.

Det blir lite för mycket när Connery och Zeta-Jones börjar få dem där förälskade blickarna. Och när dem börjar smågnabbas med varandra, så blir det ganska störande. Nu skall man ju inte ha några fördomar och jag kan nog hålla med om hela resonemanget "åldern spelar ingen roll" men här känns det konstigt på något sätt. Det är den grymma sanningen.

Det om det. Även om man kan ha överseende med dem problemen så finns det andra saker som gjorde att jag satt och började skruva på mig i biostolen. Det var svårt att bli riktigt klok på vad det hela gick ut på. Försäkringsagenten Gina byter rollkaraktär så många gånger under filmen att man till slut blir trött på det hela. Visst kan det vara underhållande att inte hela tiden veta exakt vad som kommer att hända i nästa scen och vad hon kommer att göra i varje situation men det kan också gå över gränsen. Det gjorde det för mig här. Jag förstod aldrig riktigt varför hon gjorde det hon gjorde och varför det var så ohyggligt viktigt för henne. Men jag kanske missade poängen någonstans på vägen.

Sedan det tillskruvade slutet. Nog för att det är kul att ha ett fullständigt oväntat slut, men det gjorde bara allt innan ännu mera underligt. Jag var ganska förbryllad där ett tag. Och även om upptakten till slutet var svår att gissa sig till, så var själva slutscenerna desto enklare.

Nu när jag har fått avreagera mig tillräckligt kanske det kan vara på sin plats att ta fram lite positiva saker - det finns några få saker som gör att filmen inte får en dödsdom från mig. Vissa av scenerna är bra och inte minst, snyggt filmade. Och på sina egna sätt så kan både Sean Connery och Catherine Zeta-Jones charma publiken tillräckligt för att man skall kunna sitta och titta en stund till.