Det är många år sedan Hollywood gjorde riktigt bra thrillers. Det är ingen spektakulär genre och den allt mer kommersialiserade filmindustrin har aldrig haft något intresse av att förvalta mästarregissören Alfred Hitchcocks arv. Nuförtiden gör man antingen actionfilmer som man slentrianmässigt etiketterar thrillers, trots att filmerna saknar varje spår av thrillerelement eller så gör man filmer som har så krystade och invecklade intriger att regissörerna själva inte verkar veta vad det hela går ut på. Med bara några veckors mellanrum har jag under våren sett två riktiga skräckexempel på snåriga totalt spänningslösa thrillers i form av The number 23 och Perfect stranger. I båda fallen har man försökt mystifiera handlingen genom en komplicerad intrig, men filmerna har bara mynnat ut i en tung suck. Kanske är det därför som jag blir så glad av att se En studie i hämnd. Det är en film som rör sig i finare franska salonger och elegant klär av den franska borgligheten, men där nyckelordet är enkelhet.

Tioåriga slaktardottern Mélanie Prouvost är talangfull pianist som kommer från enkla förhållanden långt från den franska finkulturen. Medan fadern tycker att det är okej att bara spela för nöjes skull, så delar Mélanie moderns ambitiösare inställning om en musikerkarriär. Att komma in på en prestigefylld musikskola är ett avgörande steg och Mélanie tränar oavbrutet inför den viktiga provspelningen. Det går emellertid käpprätt åt helvete, då hon helt tappar fattningen när den aktade pianisten och jurymedlemmen Ariane Fouchécourt under provspelningen skriver en autograf åt en beundrare. Tårögd lämnar hon salen och beger sig hem, där plockar hon undan bysten av Beethoven, låser locket till pianot och bestämmer sig för att aldrig mer spela. Det finns något skrämmande över Mélanies målmedvetna sätt att upphöra med musiken. Vad som rör sig i barnets tioåriga huvud får vi aldrig veta och inte heller varifrån den oerhörda viljan kommer. Däremot tvivlar vi inte en sekund att Mélanies målmedvetenhet är intakt när hon i Déborah Francois svala skepnad tio år senare ringer på hos advokaten Jean Fouchécourt för en praktikplats. Han är Arianes man och det dröjer inte länge förrän Mélanie får förtroendet att arbeta under sommaren som barnflicka åt sonen Tristan i familjens ute på familjens grandiosa herrgård.

Ariane kommer naturligtvis inte ihåg Mélanie och livet har gått rätt hårt åt henne sedan deras första möte. Hon kämpar för att komma tillbaka i normala gängor efter en bilolycka. Den en gång så uppburne konsertpianisten har förlorat självförtroendet och lider av rampfeber när hon ska uppträda. Den lugne Mélanies entré får Ariane att må allt bättre och när hon upptäcker att Mélanie kan läsa noter ger hon henne förtroendet att bli notbladsvändare, men ju närmare de två kvinnorna kommer varandra desto mer beroende av Mélanie blir Ariane. Regissören Denis Dercourt bygger också med små medel som blickar och oskyldiga kurragömmalekar upp en allt mer sensuellt laddat atmosfär. Som åskådare känner man att något ska hända, men inte vad. Eftersom vi till skillnad från Ariane vet vem Mélanie är ökar den lätt obehagliga känslan hela tiden av att allt inte står rätt till.

Frankrike har ända sedan nya vågens glansdagar haft ett gott öga till Alfred Hitchcock. Inte minst Claude Chabrol har influerats av Hitchcocks idéer. Däremot finns det ofta politiska teman i hans filmer och den franska borgligheten har alltid varit hans främsta måltavla. Denis Dercourt ger sig också på den franska borgligheten även om han inte är lika vass som Claude Chabrol. Däremot är upplösningen av En studie i hämnd en både överraskande och genial nedmontering av den borgerliga fasaden med familjen i centrum.

En studie i hämnd är på många sätt en härlig film. Det gäller inte minst skildringen av den klassiska musiken och här befinner sig verkligen regissören Denis Dercourt på hemmaplan. Han var nämligen i många år förste violinist i en fransk symfoniorkester innan han började göra film 1997. En studie i hämnd är hans femte film, men han har hela tiden vid sidan om fortsatt med att undervisa i violin och kammarmusik vid konservatoriet i Strasbourg. Det är en rätt märklig karriär med andra ord, men nu har även Hollywood fått upp ögonen för honom och vill göra en remake av En studie i hämnd. Jag tycker dock att ni ska se originalet. Inte minst för Catherine Frot och Déborah Francois i huvudrollerna. De är suveräna.